Arja Saijonmaas möte med den grekiske musikern Mikis Theo- dorakis skedde precis när han frigivits från diktaturjuntans fängelse i början på 1970-talet.
Som ung student i Helsingfors rörde sig Arja Saijonmaa i vänsterinriktade teaterkretsar, men hon hävdar bestämt att det grekiska inflytandet inte bara förändrade hennes liv utan också gjorde henne mera politiskt medveten och ideologiskt radikal än förut. Så långt är jag med, om inte sådana förutsättningar fanns skulle hon aldrig ha följt med på den där världsturnén som gjorde henne till en känd artist i flera länder.
Men just därför är jag förvånad över ytligheten i hennes engagemang. Det värsta exemplet är att ideologin inte ens sträcker så långt som att hon kan kalla saker vid dess rätta namn:Arja Saijonmaa som blev världskänd iklädd palestinsk folkdräkt - svart lång klänning med korsstygnsbroderier som hon köpte i det palestinska östra Jerusalem - nämner inte landet Palestina en enda gång. Hon hade inget emot att uppträda i landet Israel, och konstaterar: "Vad är problemet, det är ju deras land också" syftande på palestinierna.
Denna slags aningslöshet tar sig också andra uttryck, så behållningen av boken blir en helt annan än vad jag väntade mig. Snarare än attberätta om sin karriär, delar Arja Saijonmaa med sig av funderingar kring musik, text, sångteknik, repertoar, språk, kultur, med mera insiktsfullt och intressant kring konsten att vara konstnär.
Arja Saijonmaas miljöskildringar av framför allt Paris finner jag också nöje i. En extra bonus är den cd-inspelning av Mikis-låtar som följer med boken, som är försedd med översatta strofer .