Annika Östberg, den nu levande svensk som suttit i fängelse längst tid, har 28 inspärrade år utan permission att berätta om. I samma veva som hon blev en fri kvinna, utgavs hennes självbiografi som osminkat berättar om ett liv kantat av droger, våld och prostitution.
Men framför allt handlar Annika Östbergs liv om tiden som livstidsdömd fånge i Kaliforniens kvinnofängelse. Där hamnade hon sedan hon, för att slippa dödsstraff, erkänt mord på två personer trots att det var pojkvännen som dödade dem.
Likväl anser hon sig inte vara ett offer för olyckliga omständigheter, istället framhåller hon att hennes val i livet gör henne skyldig eftersom hon var med vid morden. Boken handlar också om hur hon lär sig hantera denna skuld i den avhumaniserande fängelsemiljön, där gemenskap med andra fångar är det enda positiva i tillvaron. Inblickarna i USA:s rättsväsende är också en överraskande behållning under läsningen.
I fängelset i USA skrev Annika Östberg periodvis dagbok, på engelska. Dagboksanteckningarna har översatts av förlaget och ligger till grund för boken, vars prosa flyter på med lätthet utan att tappa i saklighet.
I mitten på utgåvan finns några sidor med färgbilder och i övrigt är den berikad med brev och andra skrivelser, såväl privata som från myndigheter. Det gör läsningen omväxlande, om än jag många gånger måste göra uppehåll på grund av den ilska jag i vissa lägen känner gentemot Annika Östberg. Jag vet inte vad jag ska kalla det som retar mig. Ren och skär dumhet hos en annars intelligent människa? Ond tror jag nämligen inte att hon är.
Till bokens fördelar hör att Annika Östberg låter bli att komma med analyser, reflektioner, förklaringar och bortförklaringar från sig själv eller andra. Hon berättar rakt på sak med stark närvaro i nuet och verkar varken bitter eller ältande. Det räcker långt och är det som fyller den här boken med hopp, snarare än det faktum att Annika Östberg frigavs i maj 2011 när hon till slut fått komma till Sverige.