PPPP Åh, denna Laura Marling. Blott 23 år gammal släpper hon nu sitt fjärde album och hon blir bara bättre och bättre. Brittiskan ruskar om en dammig musikstil som singer/songwriter-genren genom ett förhållningssätt som bara kan beskrivas som respektlöst. Hon lånar visserligen ur historien och jämförelserna med Joni Mitchell kommer hon inte undan, men hon står nu så stabilt som artist att hon vägrar att inlemmas i förväntningarnas kravfyllda handklovar.
Man märker det på hennes sätt att ta sig an sina låtar. Ljudbilden är utsökt. Och det pågår hela tiden saker runt omkring. Man vet aldrig vart det ska ta vägen. Hennes självförtroende att hela tiden söka det oväntade, det svåra, är okuvligt. Imponerande.