Jag har varit en hel del i den här arenan genom åren. Men inte ens under viktiga hockeymatcher har jag upplevt en sådan värme (och då syftar jag inte på den uteblivna isen) och pepp. Aldrig har kön varit kortare till pissoaren heller.
Det är en feministisk "take over" denna kväll och om den ska vi berätta. Mia Skäringer skriver historia genom att återge sin historia.
Redan när hon kliver ut på scenen når jublet hockeybjörnsnivåer, efter hyllningarna och braksuccén hon gjort med showen det senaste året är förväntningarna lika höga som Tabitas klackar.
Men Skäringer öppnar med att effektivt döda euforin då hon frågar om folk verkligen vet vad de köpt biljett till. Det här är ingen rockkonsert – det är mer "har ni fått en kuk nedkörd i halsen mot eran vilja?".
På samma sätt jobbar hon under närmare två och en halv timme. Mia Skäringer kittlar publiken med ena handen och när skrattet är som intensivast slår hon oss i magen med den andra.
”No More fucks to give” kan antas vara en spin off på uttrycket ”dont give a fuck”, i sådana fall är den väldigt missledande. Det delas ut en hel del fucks under två och en halv timme från scenen. Och en del knulla. Och kuk. Mycket kuk.
Klagomålen jag har hört på förhand om att showen exkluderar män är rent skitsnack, stora delar av kvällen handlar ju om problem som ligger hos männen. Karlar är i fokus.
"Männen har pratat sen dinosaurierna dog ut – så det här är mina två timmar", konstaterar hon och sätter fingret på någonting relevant. Det är lättast att bara tugga det vi har matats med "sedan dinosaurierna" men precis som vi har tryckt i äckliga korvar och lösviktsgodis utan att tänka på vad vi fått i oss är det en obehaglig känsla att få innehållsförteckningen analyserad.
"No more fucks to give" är en imponerande produktion med monsterskärmar, starka bilder och snyggt ljus. Men det hade kunnat vara kolsvart i arenan och Mia Skäringer hade lyst ändå. Även om hon snubblar på orden några gånger är hennes insats närmast fulländad och med sina strålar riktar hon skenet mot sådant som bara legat och väntat på att lyftas fram i ljuset.
Det räcker med att läsa högt ur "manliga geniers" självbiografier för att belysa acceptansen för manligt svineri kontra kvinnlig ångest.
Skäringer skippar kjolen, som riskerar att projektera olika typer av kåthet, klär av sig i bar överkropp och är totalt naken i sina berättelser. Hon berättar om sexuella övergrepp i hennes släkt, erfarenheter av att vakna naken med en tampong i rumpan och om ätstörningar.
140 minuter är en väldigt lång tid för min knotiga rumpa men jag är förväntansfull inför innehållet i varje ny akt. Mellan starka sånginsatser på låtar som Lalehs "Bara få va mig själv", Freddie Wadlings "Nu lyfter vi från marken" och Melissa Horns "Om du vill vara med mig" blandas feministiska tänkvärdheter och en mäktig Silvana Imam-video gästad av välkända kvinnor med berättelser ur gynekologstolen och drömmar om "pullbås".
Mia Skäringer säger att hon har spelat kvinna mer än ha varit sig själv under sina 43 levnadsår och ser föreställningen som en avstämning mitt i livet. Det är också ett avstamp. Och ett starkt avtryck.
