Ulf Lundell är ute på sin (kanske) sista turné och det viskas därmed om att detta kan vara ett avsked. Tiden lär utvisa detta, men om Ulf Lundell är trött så är det inget som märks. Glöm mellansnack och andningspauser, här levereras en låtkavalkad som vilar ungefär lika ofta som Suorvadammens generator. Inledande "Idiot city" lägger ribban. Ulf Lundell är något av Sveriges egen Bruce Springsteen, och när han står där med sin instoppade skjorta, jeans och sin Fender Telecaster under "Ute på vägen igen" är han faktiskt förvånansvärt lik Bossen från väst. "Den andra sidan" är ett energiknippe i sig och Marcus Olssons saxsolo under "Tillsammans vi två" ger mersmak. Det är ett hiskeligt drag. "Evangeline" blir kvällens första lugna låt. Tack vare känsliga gitarrsolon från Janne Bark och Jens Frithiof är det också ett av kvällens bästa nummer.
Efter en timmes speltid bjuder Ulf Lundell på kvällens första mellansnack, en historia om 90-talets trasiga småstäder och främlingsfientliga strömningar. Sedan sparkar han och bandet igång "Gruva", den låt om bitterhet och hat som skrevs på 90-talet men lika gärna kunde varit skriven i går. Mörk, stark och relevant bjuder denna låt på kvällens tyngsta sociala patos. "Tillsammans kan vi slå oss ut till en ny tid". Pensionsålder eller ej, denna rad är tillräckligt bevis på att Ulf Lundell fortfarande har något viktigt att säga dagens Sverige. I spelningens lugnare nummer framkommer mycket av det stora i Ulf Lundells textskatt. Den hjärtskärande "Maranita", den dunkelt mörka "Främmande stad" och nämnda "Gruva" är några av mina personliga favoriter för kvällen. Varför man valt att stryka "Jag saknar dej" är däremot en gåta. Jag hade ju hellre sett färgtorkar-numret "Rialto" sluta sina dagar i en papperskorg, publikfavorit eller ej.
Ulf Lundell själv är ingen energikick på scenen. Han håller sig till gitarren och micken, gör det han ska och ser ut att ha trevligt. Men mer än Ulf Lundell själv är det bandet som är kvällens stora behållning. Samtliga musiker borde få medalj, men dagens hedersutmärkelse går till trummisen Andreas Dahlbäck. Det är en ren fröjd att se honom spela. Ibland undrar jag om han inte gått vilse på vägen hem från Rammstein eller Motley Crue. Killen är rockstjärna ut i fingerspetsarna. I "Den vassa eggen" väntar jag bara på att trumsetet ska pulvriseras till intet, så hårt kör han. Jag bara ler. Öset är monumentalt, och Andreas Dahlbäck är dess mästararkitekt. Kvällens bästa låt och fantastisk inlevelse från Andreas Dahlbäck.
På läktaren råder det ingen tvekan om att kvällens spelning är en succé. Jublet inför favoriter som "Hon gör mig galen" och "Kär och galen" talar sitt tydliga språk. Ulf Lundell gör inga större åthävor att entusiasmera publiken. Och varför göra sig besvär, det behövs inte alls. Det räcker med att Ulf Lundell säger tack så ljuder applåderna. Tackar han för en applåd får han en ny applåd som tack för tacket. Det säger en del om Ulf Lundells position. I en hiskelig publikblandning av yngre och äldre, kvinnor och män är han en gyllene länk i svenskt musikliv mellan vad som är och vad som varit i en formel där slutsumman blir något som består. "The ties that bind" är Springsteens måtto, och här finns ytterligare en likhet mellan dessa två män som gång på gång hittat samtiden och fryst den i text och musik. Kanske är det också därför det sägs om dem att "de aldrig varit bättre än i dag".