E-Type
"Nostalgi" är det solklart vanligaste ordet jag får höra när jag minglar bland besökare innan E-Types spelning på Sjöbodan. 90–talsgigantens spelning i Piteå är utsåld vad gäller förköpsbiljetter, det köas duktigt och besökarantalet uppgår till omkring 700 personer. Jag gissar på att det är ett rekord för Sjöbodans räkning. Tveklöst är det också nostalgin som hägrar för den åldersblandade publiken, "nostalgi" som i sammanhanget ofta avser betydelsen "det kanske inte är bra, men det är roligt". Icke så i det här fallet. E-Types spelning är bra. Och det är roligt. För jag lovar, han vet hur man ställer till med fest.
I mina värsta mardrömmar såg jag framför mig en ensam E-Type på scenen med backtracks från ett mixerbord som rullar ut på ett halvtomt dansgolv. Min oro var obefogad. På scenen finns två keyboardister, en trummis, två körsångerskor och E-Type själv. Och jösses vad detta lyfter. Livetrummor som livar upp synth-dunket och grymma röster hos körsångerskorna Josefine Wassler och Rebecka Petersson tillför liv till den här spelningen. E-Type (Martin Erikson) har aldrig varit någon bra sångare, och det är han inte nu heller. Den signifikativa ank-sången varvas med triggande allsångsuppmaningar i form av hockeykörs-melodier, och publiken hakar gladeligen på. Bra låter det inte, men det låter E-Type.
Men det är inte E-Types sångröst som är grejen, det har det aldrig varit. Det är publikkontakten, energin. Och den har han fortfarande. E-Type är ingen gammal utspelad snubbe som leker rockstjärna och poserar. Här finns ingen förställning, ingen pretention. Han har hur kul som helst. Han hoppar, han skakar hand med publiken, han bjuder på shots från scenen, han leker, sjunger improviserade låtar om hur kul det är att vara i Piteå. Det blir inte ens inställsamt, det är bara roligt. Han är uppriktigt superglad över att göra det han gör. Det smittar av sig, oavsett om man är ett fan eller ej.
Med en hitkatalog som till och med är längre än hans hår finns det en del låtar att välja på. E-Type väljer att köra superhitsen, de som spelades i radio och fanns med på varenda Absolute Music-platta som släpptes under det glada 90–talet. Vilket är ett helt rätt val. Det är det folk vill höra, det är därför de kommit till Sjöbodan i kväll. Publiken är inte sena på att hänga på i refrängerna. Redan från inledande "Paradise" är publiken med. Allsången är inte nådig, draget på topp, öset stundtals monumentalt. Sällan har jag sett en spelning i Piteå med så många händer i luften, så mycket puls i publiken. Hit-tåget fortsätter med "Angels crying", "Life", "Set the world on fire". Det är bara bocka av på listan. Det är show från första låten till sista. Störst eloge ska körsångerskorna Josefine Wassler och Rebecka Petersson ha, deras stora sångröster bär spelningens musikaliska värde på sina axlar.
Summa summarum en ordentlig fest i 90-talsanda, med en E-Type som är långt ifrån uträknad. Med den här energin på scen kan man göra mycket.