Den 68-årige popidolen är hemma i Småländska Sävsjö när PT ringer upp. Han är nöjd med det stora förhandsintresset kring turnén och har förstås ingenting emot en tillbakablick mot det årtionde som gav honom en långlivad karriär.
Det var en livsavgörande kväll när en ung Svenne Hedlund tackade ja till blixtinhopp som sångare i ett band som hette Hep Stars och i runda slängar fick taxiresa och varmkorv som gage. Han blev fast medlem och bandet växte i popularitet i Stockholm, bland annat på Nalen.
De första skivinspelningarna i Borgarskolans studio, ”A Tribute to Buddy Holly” och ”Farmer John” gjordes spartanskt på tre kanaler. Bandets stora klassiker ”Cadillac” spelades in i en källarstudio i Fruängen.
–Vi gjorde det i lönndom. Vår manager tyckte inte att det var någon bra låt. De som hade spelat in den sa till honom att ”där sitter du på något. Den kan bli en jättehit”.
Hysteriskt
Den vilda scenshowen gick hem hos den unga publiken och snart väntade ett större genombrott.
– Vi hade gjort några skivor och så fick vi vara med i ”Drop in” 1965, det enda popprogrammet som fanns på tv. Där gjorde vi ju ”Cadillac”. Efter det kände man att ”oj, nu händer det, nu händer det”. Då kom en lördagseftermiddag på våren när vi gick upp med tre låtar samtidigt på ”Tio i topp”.
Bandet förvandlades från storstadsfenomen till riksangelägenhet.
– Vad mycket folk det var och vad många publikrekord vi slog! Det var Snoddas gamla rekord från 50-talet som rök, minns idolen.
Folk slet i både kläder och hår för att få souvenirer från bandet. Hep Stars möttes av hysteri där de drog fram och egentligen var varje spelning extrem, menar Svenne Hedlund, men småländska Frinnaryd 1965, tog priset.
– Vissa arrangörer hade handlat oss till en billig penning innan vi slog igenom och skulle ha den fyratimmarsspelning som de blivit lovade. Det var3 000-4 000 personer på en liten festplats och nästan inga vakter. Vi spelade två, tre låtar och fick sluta. Folk trängde på och vi trodde att vi skulle bli mosade, men ett raggargäng hjälpte oss och bildade kedja så att folk inte skulle komma upp på scenen. Det var hysteriskt. Vi spelade några låtar, tog en kvarts paus, spelade några låtar till och så där höll det på.
Krasande bänkar
Svenne Hedlund har gott om tidningsklipp från 60-talet. Däremot arbetar han på att återskapa en samling av Hep Stars gamla singlar. En populär skiva i samlarkretsar är liveskivan ”On Stage”, berättar han.
Den släpptes 1965, ett sprudlande energiskt tidsdokument inspelat i Trollhättan och Västerås som med tiden blivit en klassiker.
– Jag kom ihåg när vi gjorde den. Det var helt vilt. Mycket skrik. I Trollhättan var det träbänkar som folk stod på. De var för många på bänkarna så en hel rad krasade. På en viss kanal från inspelningen kan man höra att ”där gick det några rader”, berättade vår ljudtekniker. Det var riktigt live, inget fusk.
Sommaren 1967 kommer på tal. Svenne Hedlund skrattar, men säger med eftertryck att den var hård. Spelschemat var stentufft.
– Vi började på Valborgsmässoafton och slutade den 2 september och då hade vi hunnit med 201 platser. Det var två, tre och fyra spelningar per dag.
– Man höll, men jag som inte var mer än 22 år, kände mig väldigt sliten och trött. Vi var för billiga helt enkelt. Vi skulle ha kostat tre gånger så mycket och haft en tredjedel så många jobb, men det fattade man inte på den tiden.
Eget tillägg
Svenne Hedlund ger en eloge till turnémanagern Felle Fernholm som tog hand om Hep Starsoch höll medlemmarna på jorden. 60-talet må ha gått vilt till för en del band, men Hep Stars var inte stora på kröken.
– Vi hann knappt med det. Varje dag skulle man upp tidigt och vidare till nästa spelning. Jag vet i alla fall att jag var ledig torsdag den 9 juni 1966 för då gick jag på Hamburger Börs och det var då jag träffade min hustru Lotta. Det var en ledig kväll och man såg till att det blev efterfest för att jag skulle få träffa henne ordentligt.
Han berättar att Hotell Opalen i Göteborg hade en klausul (sedan någon utländsk stjärna hade flisat ett hotellrum) att de inte tar emot popband längre, med tillägget ”OBS! Gäller ej Hep Stars”.
– Det var en fjäder i hatten för oss. Vi var ganska noga. Det ska inte se ut som om någon orkan har svept fram i rummet. Vi rättade till lite innan så att det skulle se trevligt ut när städerskorna kom in.
– Vi var inga helgon, men att partaja och slå sönder hotellrum var inte vår grej.
Hemligt förhållande
Relationen med Charlotte ”Lotta” Walker hemlighölls i det längsta för att undvika ståhej i pressen. Att landets kanske hetaste popidol hade ett förhållande sågs inte med blida ögon bland alla fans, men paret gifte sig och så småningom, 1968, blev Lotta en integrerad del av Hep Stars på turné
– De som hade skrivit onda brev och varit svartsjuka ändrade sig, skrev nya brev och bad om förlåtelse. Det var ganska gulligt, minns Svenne Hedlund.
Hep Stars varvade popdängor med visor, experimenterade med humor i sina liveshower, medverkade i en Åsa-Nisse-film och skulle även vara huvudpersoner i en långfilm inspelad i Afrika. Med tiden kom fler svenskspråkiga låtar in på repertoaren och när popvågen ebbade ut gick medlemmarna så småningom skilda vägar.
Finns det någonting du ångrar?
– Ångrar ..? Ja, man hängde bara med ibland. Det här med Afrika till exempel. Det fattade nog ingen av oss att vi skulle åka dit för att spela in film. Det var inte vår produktion, men vi fick stå för fiolerna i slutändan. Sedan blev den inte klar och det var inte heller vårt fel. Vem fan kan åka till Afrika och göra en långfilm på tre veckor? Men jag kan inte ångra det, för jag måste ju hänga med på det som bestämdes och gjordes. Vi fick med oss en bra låt, ”Malaika” och minnena av Afrika består.
Omvälvande tid
Bandet återförenades på 80-talet, dock utan Benny Andersson. Trots att Svenne Hedlund är den enda kvarvarande originalmedlemmen i dagens Hep Stars understryker han att det inte har varit någon större omsättning på medlemmar.
Han har sporadisk kontakt med Benny Andersson och har nyligen träffat basisten Lelle Hegland och gitarristen Janne Frisk som han besökte Abba-museet tillsammans med.
Det har gått 50 år sedan Hep Stars skivdebut. De tonade glasögonen har sedan länge ersatt den vita polotröjan som Svenne Hedlunds kännetecken och nu drar han på jubileumsturné.
– Alla låtar kommer att härröra från 1964 till 1969. Vi har fått förfrågningar på låtar som vi inte har spelat eller repeterat in. Vi ska ge folk det de har saknat.
Vad är det med 60-talet som gör att det lever så starkt i folks hjärtan så långt senare?
– Det var väl en sådan banbrytande period. Det hände så mycket. Många ur vår publik var ju med då. Vi gjorde ett starkt intryck för att många av våra låtar blev så stora.
– På 60-talet kom det här med unisex, att pojkar och flickor kunde klä sig likadant. Man kunde faktiskt ha rosa polo och långt hår som kille. De här grejerna tillsammans gör att 60-talet klingar stort i folks öron. Det var ett omvälvande decennium.