En mjuk, men välformulerad John Holm ger långa svar. Trots Garbo-stämpeln framstår han inte som en person som skyr offentligheten.
.
Han växte upp på Lilla Essingen i Stockholm. I folkhemmet, som han uttrycker det.
– Alla bodde i samma kvarter. Det var gamla Sverige där rövare, banditer, tjänstemän och direktörer kunde bo i samma hus. Det låter omöjligt i dag. På den tiden fungerade det. Det var ett rättvisare samhälle.
John Holm älskade musik från väldigt tidig ålder. Han minns psalmerna, balladerna, skillingtrycken, ”Alpens ros” med Margareta Kjellberg och hur han själv sjöng Snoddas ”Flottarkärlek”, gång på gång på gång.
När man lyssnar på den egensinnigt spröda rösten, på melodierna och vemodet i Holms musik låter ovannämnda musikaliska bifloder – som alla rinner in där – fullt logiska.
– Det kom inifrån. Jag började inte tänka musik för att jag kom in i popsvängen. När jag fann Dylan via ”Mr Tambourine man” hade intresset funnits länge.
.
MNW, ett tongivande skivbolag i 70-talets progg-era, ratade John Holm då de tyckte att han saknade budskap.
Pugh Rogefeldt och Bernt Staf, som Holm ser som sina föregångare, gavs ut av bolaget Metronome.
– Båda sjöng märkligt och det gjorde ju jag också. Vi gick upp till (producenten) Anders (Burman) med en tape; ”vill du höra nåt ännu skummare så ’go ahead’ liksom”.
Det blev skivkontrakt och framgångar med albumen ”Sordin” och ”Lagt kort ligger” som i dag räknas som blågula klassiker.
– En del tyckte att Hoola Bandoola band var ett gäng töntiga demonstranter och skulle lyssna på min låt ”Svarte kungen” i stället. Det var olika läger på 70-talet. Det var mer en ”Stockholm-back drop” över hela ”Lagt kort ligger”. Det var mer skrivet ur stadsmänniskans perspektiv. Skåne hade sina hjältar och Norrland sina, minns John Holm.
.
Han slutade turnera redan efter de två första skivorna, mest på grund av hälsoproblem. John Holm har bland annat fått brottas med sköldkörtelsjukdom och whiplash-skada
– Det var inte att turnerandet var tråkigt, men det blir som om man stoppar in tio liter bensin och kommer två mil på det. Då är det bättre att reparera motorn i stället för att köra vidare på ett oekonomiskt sätt. Jag brände för mycket energi och fick för lite tillbaka.
– När jag var 24 tänkte jag inte att uppehållet skulle vara för evigt. Jag tänkte att det var för ett år eller två. Jag hade ingen bild av att jag kunde bli sjuk. Det var inte ”farväl, farväl”.
Efter 1976 års ”Veckans affärer” dröjde det ända till 1988 innan ”Verklighetens afton”, hans senaste platta med egen musik.
– När det gått tio år, 20 år, 30 år kände jag att ”okej, det blev ett annat liv”. Man ser i backspegeln ”åh, shit, det har gått ett decennium till”. Jag hamnade längre bort från branschen.
En god vän flyttade till Kalifornien och öppnade ljudfirma. John Holm flyttade över, blev kvar i elva år och arbetade med att bland annat installera ljudsystem hemma hos Hollywoodkändisar. Där gifte han sig också.
– Vi är inte lika svärmande som första kvällen, men vi har levt ihop i 30 år. Vi är Bonnie och Clyde, vi har vuxit ihop (skratt). Det är lite häftigt.
.
Tiden i USA bjöd på dramatik. En natt, hos en vän han bodde hos under inspelningen av comebackskivan ”Vägen till Kalifornien”.
– En natt sa det "pang, bom" i kåken och in rusade FBI, som en blixt från klar himmel. Jag vet inte mer nu än vad jag visste då. Tydligen hade någonting med elektronik, nätverk och datorer att göra.
– De letade igenom min bil, hittade mitt green card och då var det en siffra i det, en avvikelse, som gjorde att de tänkte att det var en förfalskning.
Efter sex tuffa veckor i häktet släpptes han.
– De kom fram till att mina papper stämde och att den här killen inte hade med något skumt att göra, men han satt inne ett par månader innan han blev rentvådd.
I dag bor hans ena son i Oregon och John Holm åker fortfarande tillbaka ibland.
.
Via en spelning på en god väns begravning började John Holm att framträda igen. Han sjöng sin mest kända låt, ”Maria många mil och år från här”. Låten inspirerades av stunder i småländska Loftahammar när han var 18 år.
– Då och då var jag barnvakt åt mina bekantas barn, en liten tjej som var runt ett år. Då satt man i någon hammock och gungade och plinkade lite på gitarr och tittade på henne. Då föddes den tanken. Låten skrevs något år senare. Nu är hon över 50. Det svindlar. Det är stort liksom.
– Det är lite skillingtryck över låten. Den är inte trendig, det är bara några toner till gitarr, en Dan Andersson-sak.
.
Sedan dess har det blivit allt fler framträdanden. John Holm har fått gräva bland sina gamla låtar och upptäcka dem på nytt, men det kommer nytt också. Det finns en del i byrålådan och John Holm tänker spela in ny musik så småningom.
I synen på livet och musiken är han densamma i dag som på 70-talet, bara ännu mer ”die hard”, som han uttrycker det.
– Jag har blivit mer radikal. När jag var 20 begrep jag inte så mycket som nu. Jag ser igenom det jag ser på tv om vad som är vänster och höger. Jag hör hur folk sitter här hemma i Sverige och säger att de vet vad Amerika är, och så vet jag hur lite de vet. Ändå uttalar de sig väldigt mycket.
– Det kan gälla musik, politik och så många saker; det berikar att man levt så länge. Man kan välja sin väg lite bättre.
.
Den nu 70-årige John Holm tycker om att gå i trädgården, att sitta på biblioteket eller sitta hemma och spela gitarr, men också att spela live. Spelandet är terapeutiskt bra. Det hjälper honom med motivationen att bli bättre med hälsan. Han tränar nacken, går till kiropraktor och är i en process att lösa problemet, säger han.
– Jag tänker ”vafan, om jag slutar nu kommer jag aldrig att sparka igång mig själv mer”. Jag lägger lite pengar som jag tjänar på att försöka bli bra i min whiplash och få motivation.
.
Dagsformen varierar. Ibland går det bra, ibland är det uppförsbacke, men han känner en varm support från publiken.
– Det håller en under armarna och hjälper jättemycket. Att känna kärleken är ett fantastiskt nav som gör att det är värt att kravla sig upp på nio och ta en sväng till.
– Det är kul att se Sverige, att se landskapen, ett fint stadshotell och komma till ett folkets hus … Jag blir som en turist, jag gillar att uppleva och vara ute. Det är dels publiken, dels resan, dofterna, bergen och dalarna. Att få vara ute på vägen är en gåva.