– Vi ger igen, men vi vet inte vad vi ger igen för. Det är lite tvetydigt, säger Irja Wallmark när PT träffar gänget i deras kreativa hemvist i Roknäs.
Har ni hittat något att hämnas på?
– I ”Feministiskt självförsvar” ger vi igen lite. I politiken lite grand också, men ska man ge igen i den bemärkelsen ska man väl ha en fiende och det har vi kanske inte, säger Irja Wallmark, medan Leif Strandberg häller upp kaffe och leende uppmanar: ”dopp bårta frösebullen”.
Ni verkar harmoniska.
– Eller skräckslagna, föreslår Catarina Strandberg.
– Kurvan går lite snett uppåt när det gäller förberedelserna. Något av de första åren hade jag ett nummer som ingen annan hade hört förrän på premiären, minns Ingemar Edström.
I fjol gick de så långt som att preliminärboka Christinasalen för en spelning, men de kom på att det lilla formatet trots allt är deras grej. Publiken kommer att känna igen det intima upplägget och om än man bibehåller ambitionerna försöker man att hålla sig till enkla lösningar visuellt.
– Om man tittar på Garvsyra från Östersund kan de ibland byta keps mot toppluva, inget mer, men de får fram sina figurer ändå, säger Birgitta Elfgren.
Krusningar
Det har varit en del ”krusningar” på det lokala planet. OK och Sensia är med på ett hörn, men gänget hävdar själva att de är ganska snälla.
– Man hör ibland från folk att ”är det inte väldigt lokalt”, att bara de som bor i Roknäs skulle förstå, men det är det inte. Det lokala är allmänt för hela Pitebygden. Det är många allmänmänskliga dråpligheter som man kan känna igen sig i eller förfasas över, säger Irja Wallmark.
– Vi har några grejer kring fenomen i tiden, appar och annat. Det drabbar även andra byar, inte bara Roknäs, säger Ingemar Edström.
En inblick i ”Roknäsgårdens liv och leverne” väntas.
– Det är väl som att se sig själv när man kommer dit, hur man kommer att vara – och tror att man inte är där, säger Leif Strandberg.
Med knappt två veckor till premiär håller ensemblen som bäst på att finslipa.
– Det är inte förrän man har mött publiken som man känner om det gick eller inte, säger Irja Wallmark.
Får man tro Leif Strandberg befinner man sig i det jobbigaste skedet just nu när man repeterar för fullt. På scenen är man i chock och då är det på sätt och vis lättare att spela. Värre är det att spela upp internt.
– Jena sete döm söjna (Han stirrar med kritiskt iakttagande blick.)
–Man vell schlå döm ibland.