PPPP Få band får en superhit som "Young folks" från 2006. Få band behöver heller aldrig slita med arvet efter den hiten. Den där smittsamma visselmelodin måste vara fantastisk för Peter Bjorn and John att ha, men också ett tungt ok att bära. Att de tre till stor del skulle symbolisera svensk musikexport tror jag inte de själva hade valt, om den valmöjligheten funnits. Men efter hysterin kring "Young folks" och albumet "Writer’s block" har trion gjort helomvändningar med experimentellt instrumentalknirk ("Seaside rock") där bland annat Siw Öhman pratar om Norrlands riviera på Pitemål, och något anonym elektronisk indie på "Living thing".
Med "Gimme some" verkar det som Peter Bjorn and John bearbetat färdigt och är beredd att inta toppositionen igen. Här finns ingen superhit som varenda reklamare och tv-seriemakare kommer att dregla över, men en hel skiva med perfekta popvarelser. Från inledande "Tomorrow has to wait" med sina lekfullt svarande körer och stompande trummor till coolt svala "May seem Macabre" är det solitt starkt.
Och det hålls inte igen på någonting. Det gläder mig mest. Att det inte behöver vara tillbakadraget hela tiden. Rakare, rockigare, tydligare trummor och gitarrer. Det påminner om Pixies, eller varför inte Weezer, instängda på en svensk designmässa alldeles lagom länge. PBJ lägger sig också närmare svensk rock á la Shout out Louds än tidigare. Kanske ett spår av Peter Moréns samarbete med deras sångare Adam Olenius i supergruppen Tutankamon för ett par år sedan.
Jag är väldigt nöjd med att den här skivan blev till. För egentligen har väl ingen av dem någonting kvar att bevisa. Peter Morén gjorde förra årets bästa skiva på svenska, Björn Yttling är en världsproducent (bland annat åt Lykke Li) och John Eriksson gör musik under aliaset Hortlax Cobra. Bland annat. Ändå andas det hungrig debutskiva snarare än sjätte fullängdaren. Helt utan nybörjarmissar.
Efter flera lyssningar är det enda jag kan önska mig att trion skulle lämna den där designmässan, slå sönder en svindyr designstol som ändå inte går att sitta i och gå helt bananas. För ibland känns det som om "Gimme some" balanserar på sista trappsteget, den där känslan melodierna ger en vill man bara ska löpa amok. Att däremot kalla "Gimme some" för någonting annat än en maktdemonstration, vore en underdrift.