Kurvan pekar uppåt

PPPP Talangen och det skickliga låtsnickrandet har alltid funnits där, om än Mando Diao förr lite överseende kunde klassas som blott och bart ett 60-talsinfluerat popband. För varje skiva har dock saker hänt. Influenserna har blivit fler och modet att korsa gränser större. Något som var tydligt på förra plattan "Never seen the light of day" och när de nu släpper "Give me fire" har de tagit allt ytterligare ett steg.

I centrum är givetvis det begåvade radarparet, de båda sångarna och gitarristerna Gustaf Norén och Björn Dixgård, som hävdar att de är hungrigare än någonsin och fortfarande redo att erövra världen. De berättar om sitt samarbete med hiphop-producenterna Masse och Salla och förhoppningen att få till ett mer dansant sound. Samtidigt som de säger sig ha upptäckt en massa gammal soul, funk, blues och jazz.
Det där med dansant ska nog inte överdrivas, om än trumrytmerna är mer påtagliga på flera spår. Ja, visst, "Dance with somebody" dansar fram, "Gloria" kanske kan klassas som stråkbestyckad 70-talsdisko och "Mean street" äger ett souligt uppåtsväng.

Samtidigt finns det ingen anledning att förhasta sig här. Den som kan sitt Mando Diao kommer att känna igen sig i de melodiöst lediga popsångerna och drivet i mer rockiga spår. Men, trots denna botten så har det hänt saker. Själv upplever jag att det främst är tyngden och de mörka stråken som gett en annan lyster åt den samspelta lagmaskinen. En aggressivitet som träffar stenhårt i spår som "Blue lining whote trenchcoat" och "You got nothing on me". Och hur ska man tolka att instrumentala "Decent life" är som hämtad från soundtracket till "Ett anständigt liv"?

Det är svårt att veta om Mando Diao är på väg mot ett större genombrott, men man kan vrida och vända på myntet hur många gånger som helst och ändå komma till samma slutsats, nämligen att utvecklingskurvan pekar framåt och uppåt. Begåvningen och viljan finns i alla fall där.