En beroendeframkallade solodubbel

++++ Kurt Cobain, Layne Staley och Scott Weiland. Samtliga födda 1967, stjärnor i grungevågen på 90-talet och samtliga med ett omvittnat hårt leverne, men medan Cobain och Staley numera tillhör änglarnas kör fortsätter Weiland att skänka jordborna fin rockmusik.
2008 har varit ett tungt år för Weiland. Hans bror har avlidit, han har skilt sig från sin fru och avslutat samarbetet med Velvet Revolver. I en videointervju med LA Weekly såg han ren och fräsch ut, men hans gamla liv och det senaste årets turbulens har satt sina spår.
Han kickar åt många håll på sin andra soloplatta. Här blandas bossanova, glamrock, klassisk tradrock och briljanta pophookar (bridgen i "Paralysis" borde vara refräng). Jag hör även släktskap med exempelvis Elvis Costello och på ett ställe lyckas han till och med låta som en nättare version av Scott Walker. Kryddningen består av bongos, banjos, klassiska trummaskiner och mycket mer. Första singeln "Missing Cleveland" kan vara en av årets bästa låtar och melodikvalitén får mig att vilja höra den i en nedstrippad version.
Om han tillsammans med Stone temple pilots kunde ha ett aningen "sökt" uttryck - underbettssång någon? - så känns han i dag som en ren rockvokalist med en mångfacetterad röst som det är svårt att bli less. Sårbarheten i "Some things must go this way" är, tja, världsklass.
Trots bredden och trots att det är en dubbel håller det ändå ihop på något märkligt sätt. En onödig cover på Bowies "Fame" är enda tydliga undantaget.
Jag hoppas att den här supertalangen har kickat heroinet för gott och i stället fortsätter att förse världen med beroendeframkallande toner. 2009 har börjat bra.