New York Dolls är bättre än på 70-talet

+++ New York Dolls förändrade knappast rockhistorien under sin korta intensiva karriär i början av 70-talet, men med smink, droger och allmän dekadens blev bandet ändå omtalat. Att sedan grundaren Johnny Thunders och två trummisar (Billy Murcia och Jerry Nolan) dött av sjukdom/överdoser har väl spätt på ryktet.
Döm om min förvåning när en ny platta si så där 100 år senare landar på mitt skrivbord och jag är minst sagt skeptisk. Desto roligare att hävda att det här är en riktigt bra rockplatta, om än inte Dolls. Nej, det är snarare sångaren David Johansens platta och med hjälp av gitarristen Sylvain Sylvain med flera presenteras ett knippe överraskande vitala låtar. Inga försök att återupprepa det glampunkiga 70-talet och det är knappast en slump att återutgivningen av låten "Trash" görs i slow reggaetappning.
I övrigt visar bandet prov på gungig rock i "Muddy bones", blueshäng i "Nobody got no bizness" och struttiga "This is ridiculous". Det är okej, men bäst gillar jag cowboysmäktande "Temptation to exist" och den råa kanonlåten "Drowning".
Allt har sin tid, men nog känns det konstigt att påstå att New York Dolls anno 2009 slår 70-talstappningen på fingrarna. Men jag påstår det.