PP Mina krav på Bob hund är förstås orimliga och bygger på den fantastiska låtskatt de har och de minnen från livespelningar som för alltid sitter fast i hjärnan. De har ju alltid varit den perfekta kombinationen av Cramps och Kraftwerk med Thomas Öbergs mästerliga poesi. Allt det där finns förstås här, men det glimtar bara till av genialiteten här. Någon syntslinga, ett briljant textsjok och en musikalisk vändning.
Även om musikaliska infallen som legat till grund för Bob hunds storhet till synes har kommit från alla håll genom åren har de känts mer genomtänkta förr. Nu kommer det lite hipp som happ - "djungelns lag" pratar bandet om i en intervju. Men jag saknar disciplinen.
Som helhet är det här något av en besvikelse.