PPPP Att debuterande Micadelia har döpt sitt album efter en Nick Drake-låt är inte en slump. Hela skivan består nämligen av covers och med tanke på att hon tolkar låtar av giganter som Neil Young, Led Zeppelin, Nirvana, The Beatles, Carole King, Blondie, The Church, Kleerup/Robyn och nämnda Nick Drake så skulle man kunna säga att hon får sig en gratisresa. Samtliga origniallåtar håller nämligen mycket hög klass. Men Skellefteåfödda Micadelia, eller Mika Sundqvist, som hon egentligen heter, inte bara tolkar låtarna. Hon ger dem även nytt liv - med stor hjälp av sin pappa, Johan Nilsson, måste tilläggas. Det är nämligen han som står för den utmärkta produktionen. Johan, som tidigare var medlem i en av landets bästa popgrupper, This perfect day, har byggt upp ett vackert och i allra högsta grad organiskt ljudlandskap. En flummig och spännande musikalisk värld, väl anpassad till Micadelias sensuella och utmanade röst som har inslag av både horan och Madonnan. Jag faller platt för tolkningarna av Zeppelin-låtarna "Going to California" och "Bron-y-aur stomp". Den sistnämnda med ett underbart driv uppbyggt kring handklappningar, tamburin, och akustisk gitarr, kryddade med tung slide och orgel. En annnan favorit är Blondies popdänga, "Hanging on the telephone", som här låter mer Nina Persson än Debbie Harry. "Through my sail" (Young), "So far away" (Carole King), "Under the milky way" (The Church) och "Long, long, long" (The Beatles) är några andra höjdpunkter. Enda anmärkningen är valet av Youngs "Cinnamon girl", som känns uttjatad och, trots att Micadelia gör en bra cover, förblir tämligen ointressant.
