Inte Thåströms starkaste album

+++ Det har gått drygt tre år sedan Thåström släppte sitt senaste soloalbum, det hyllade "Skebokvarnsv. 209", men den som eventuellt hoppas på en fortsättning i samma stil kommer bara delvis att få sina förhoppningar infriade. På "Kärlek är för dom" finns lika mycket referenser till sidoprojektet Sällskapet som till stora delar ägde en mörkare och monotonare, nästan industriell, ljudbild.
På inledningsspåret "kort biografi med litet testamente" sjunger den numera medelålders rockrebellen fragment från sitt liv. Det är "fröken Bergs tramporgeltoner" och "Clash på Stora hotellet i Örebro", men framför allt är det tankar om döden. Thåström suggestiva pratsång avslutas med rader om var han inte vill bli begravd.
När nästa låt, "Långtbort", också behandlar döden (inbillar jag mig) får jag för mig att karln verkligen summerar sitt liv. Uppbackad av manskör sjunger han "För jag ska också långt bort, långt, långt, långtbort" och hela sången väcker vemodiga minnen.

Andra spår präglas av drömmar, ånger och minnesfragment. Vissa textrader tränger starkt och rakt igenom, andra känns förvånansvärt triviala, men därmed inte sagt att det är ointressant att följa de, som jag möjligen inbillar mig, väldigt personliga trådarna.
Just det var också tydligt på förra plattan, men den musikaliska inramningen är mörkare och dovare här. Ett exempel är "Som tåg av längtan" som ödslig och karg tar oss bort, bara bort. Gitarristerna Conny Nimmersjö och framför allt Pelle Ossler bidrar tillsammans med Niklas Hellberg, klaviatur, till soundet som i spår som "Axel Landquist park" nästan får en hotfull prägel.
Å andra sidan är titelspåret "Kärlek är för dom" snarast pop, om än gråsprängd, där Thåström backas upp av Anna Ternheim. Det är en väldigt bra låt.

Skivan rymmer också en tonsättning av Dan Anderssons "Den druckne matrosens sång", men den lämnar inget större avtryck. Som avslutning sjunger han Ulf Dagebys svenska version av Dylans "Tomorrow is a long time" (Men bara om min älskade väntar), men inte heller här sätter Thåström ordentlig prägel. En liten besvikelse med tanke på att Thåströms covers ofta har varit bättre än originalet.
Nej, jag dissar inte Thåström, men lite besviken är jag. Svärtan är bra, men låtarna och inte minst kraften känns svagare än förr.