I sina bästa stunder är det oerhört bra

PPPP Det har talats om återkomst och bandet själv har viskat om att "vi ska slå världen med häpnad". Igen! Jag vet inte om jag är häpen, men det är svårt att inte bli smått imponerad av det tungt magnifika sound som dessa irländare kan åstadkomma.

Ibland har det passerat med en axelryckning, men när alla komponenter sitter rätt får jag hålla med om, trots att jag inte tillhör de inbitna fansen, att U2 är ett stort rockband. Ja, till och med att det kvalar in bland de riktigt stora.

Bandets tolfte studio-
album, "No line on the horizon", som producerats av Brian Eno och Daniel Lanois öppnar för en mer
experimentell ljudbild, men jag poängterar ändå att i det stora hela kommer alla att känna igen sig. Inledande titelspåret är rått och hårt och den följs av "Magnificent" som verkligen gör skäl för titeln. Magnifikt och storslaget med en text om kärlek som biter sig fast.
Långa soulbottnade "Moment of surrender" är garanterat en blivande klassiker med passionerad sång av Bono och blödande gitarrsolo av The Edge. Oerhört bra, en av U2s bästa låtar någonsin.
Böljande "Unknown caller" med åhåhåh-refräng växer majestätiskt och riffstarka rockspår som "Stand up comedy" har säkert en framtid på framtida stadiumkonserter. Stort ljud som passar för stora konserter.

Men hur var det nu med experimenterandet? Den märkliga singeln "Get on your boots" med en rabblande Bono kommer aldrig att bli en publikfavorit och "Fez-being born" är inledningsvis mest ett ljudkollage.
U2 ger oss också ett par ballader som kräver ett par lyssningar, men vackra "White as snow" har definitivt en fin melodi och dova "Cedars of Lebanon" om en vilsen krigskorrespondent växer i styrka.

U2 har, som sagt, ett stort sound och huvudintrycket är ändå att "No line for the horizon" är en stark platta, om än det bara är ett par låtar som är så starka att jag törs utnämna dem till blivande U2-klassiker. Till den kategorin hör tidigare nämnda "Magnificent" och inte minst underbara "Moment of surrender".