Axl Rose i ny kostym

PPP Den här plattan har varit ett branschskämt en bra tid. "Chinese democracy" har varit på gång i 14 år, men ständigt skjutits upp. Den allt mer egensinnige Axl Rose har lyckats skapa det mest omtalade ohörda verket sedan Brian Wilson vevade igång sitt arbete med "Smile". Det har bytts medlemmar hit och dit och fantastiska historier om tillkomsten har läckt ut. Exempelvis har det ryktats att gitarristen Buckethead under en perion inredde studion som hönsgård för bästa inspiration. Rose lär till och med ha pratat om en nyinspelningen av klassikern "Appetite for destruction" (1987) mitt i alltihop. Hade någon påstått att Dolly Parton och påven skulle köra på den här skivan hade jag inte höjt ett ögonbryn.

Nu är den äntligen här. Guns N’ Roses (Axl Rose är enda kvarvarande originalmedlemmen) släpper första studioplattan med originallåtar sedan 1991.
Så, hur låter det? Helt okej, men där nämnda mästerverk hade ett självklart flöde och en naturlig bandbaserad energi känns det här mer som ett producerat, kalkylerat verk där varje sångfras, varje ackord är minutiöst avvägt. Emellanåt blir det för svulstigt, krångligt och överbelamrat. Med det plastiga soundet på "Use your illusion"-plattorna i minnet är det glädjande att man lyckats bättre med soundet den här gången och trots att det är många kockar inblandade känns grundplåten i vart fall inte splittrat. Bomärket, identifieringspunkten, är förstås Axl Roses unika röst.

Du som hoppats på en sleazerockbakelse får leta hos en annan bagare. Snarare doftar det rockopera när "Chinese democracy" kommer ut ur ugnen. Så känns i vart fall ambitionerna. Luftiga, okonventionellt grooviga mellantempospåret "If the world" (Axl goes Maxwell ungefär) blir snabbt en favorit. Mer balladprofilerade "There was a time" är också en riktigt fin stund. Den ljudexperimentellt mättade "Catcher in the rye" och generöst upparrangerade, vilda rockaren "Raid n’ the bedouins" är stunder av lyckad förnyelse medan "Shackler’s revenge" och "Better" bjuder på rätt innehållslösa försök till uppdatering med riff och refränger som framkallar huvudvärk.

Jag är kluven. Det får man vara efter 14 års väntan och två dagars lyssnande. Det kommer förmodligen att ta ett tag att bli riktigt klok på "Chinese democracy", men spontant ställer jag mig ändå lätt frågande, mot bakgrund av tidsåtgången och alla brända "millar". Var detta allt?