PPPP All riktigt bra musik är köttslig. Ängsligt folk kan stå och mumla, men när det börjar slita i grenen, dansbenen eller headbanger-nacken så vet du att de har fel - du har rätt.
Beyoncé vet, och därför vinnlägger hon sig om att maximera sitt inflytande över tårkanaler och gåshudar. På sitt fjärde album gör sångerskan en medveten ansträngning att skriva in sig själv i musikhistorien som en av de riktigt stora. Här finns knappt ett spår som inte vill vara större än livet självt.
I bland spretar Beyoncés ekvilibristiska wailande lite väl, men den som tvivlar på henne som sångare behöver bara googla fram klippet som Jay-Z har lagt upp på sin blogg. I omklädningsrummet inför tv-programmet "American Idol" värmer Beyoncé upp till ett ensamt piano. Plötsligt är den vansinnigt pretentiösa singeln "1+1" verkligt rörande. Ingenting som rör den svarta musikens kung och drottning händer utan baktanke, men där, i omklädningsrummet visar Beyoncé varför hon är vår tids största r’n’b-stjärna. Bortom pr-strategier, påkostade videor och divalater har hon en röst som skär rakt genom kroppen.
Den som har principiella invändningar mot den här sortens överlastad musik är värd sympatier. Men bara i den mening att det är synd om folk som inte kan låta sig svepas med. Bara blunda nu, låt det komma.