Skärvor
En större samling skärvor i meningen bitar utan sammanhang, har jag sällan sett i en scenföreställning än den Carl-Einar Häckner turnerar med för Riksteatern.
I sammelsuriet av roligt trolleri, anekdoter, gissningslekar, låtar, billiga trick som pruttkudde, och förunderligt magiska dito som framkallar sus i salongen, återkommer visserligen ett melodramatiskt tema.
Det handlar om saker, självförtroende och relationer som går sönder, lagas och faller i bitar igen för att åter lagas. Men skärvorna har inga skarpa kanter, de gör inte ont utan känns ganska sköna – trots avklippta fingrar, blod, en huvudlös magiker och en uppäten respektive ituågad hund.
Publiken är med på allt från första stund, för Carl-Einar Häckner är en artist som underhåller på ett kravlöst sätt, utan politik eller alltför svart humor. Han bjuder in personer ur publiken på scenen som medhjälpare och dessa stunder är bland de bästa trollerinumren i föreställningen.
Alla är med och uttalar trollformler och han lyckas till och med få till allsång i ett av sina surrealistiska sångnummer. Eftersom de sistnämnda framförs med desperat och mer eller mindre omusikalisk framtoning, når inte allvaret i texterna fram. Även här blir det skärvor, men denna kväll är det just omedelbar närvaro som är trollformeln snarare än eftertanke. Carl-Einar Häckner får total uppmärksamhet vad än han hittar på, det finns inga döda stunder och skratten är många.
Scenen myllrar till slut av en get som varit gömd i flygeln, en flamingo, en ko, en duva, hunden Trulls, plus en massa andra attiraljer. Som den där kondomen som han stoppar genom näsan och låter komma ut ur munnen och som blivit något av ett signum för Carl-Einar Häckner.
Andra skärvor är en imitation av Sven Wollter, och när en bildskärm används på ett nytt sätt, genom att en del av bilden ”plockas ut” till verkligheten – eller vad man nu ska kalla den Häcknerplanet scenen förvandlats till.
Akt två är mera varietébetonad än första akten och det tilltalar mig. Då dyker den roliga dockan Jörgen upp ur en likkista och Carl-Einar Häckner visar sig vara en riktigt bra buktalare.
Efter att först ha berättat en anekdot om ambitioner, med budskapet att allt är möjligt bara man fortsätter att vara nyfiken, sjunger han till sist om att åka till en annan strand på en annan planet. ”Världsrymdens hemlighet är du och jag” förklarar han och får det att låta som en självklarhet.
Publiken tackar honom med stående ovationer och vrålar ”Jaaaa” på frågan ”Har ni haft roligt ikväll?”.