Ett stridsrop mot hela skiten, det vill säga mot Systemet, bjuder Lule Stassteater in 14-110-åringar till. Scenbilden är tråkigast tänkbara med låga träbänkar från gympahallen utställda i en fyrkant. Där uppmanas publiken att sätta sig medan det samtidigt pågår ett vrålande om pengar.
Innanför bänkarna och bland publiken som sitter på dem, agerar de tre skådespelarna. Läraren (Emma Löfström) lär ut Systemets regler till skoleleverna Love (Nettan Öhrvall) och Alex (Victror Nyström). Först gestaltas en pricksäker bild av en högstadieskola en vanlig dag. Det är kusligt att även jag som gick högstadiet på 1970-talet känner igen mig i ångesten inför valen till gymnasiet, såväl som i strategierna i matbespisningskön.
"Om ni följer systemets spelregler hjälper det er att lyckas", förklarar Läraren och sedan bombarderar Alex och Love varandra och alla andra med synpunkter om huruvida det i så fall är värt alla uppoffringar. Samtliga närvarande delas in i vinnare och förlorare. Avgörande för om man är det ena eller andra är etnicitet, kön, funktionshinder, geografisk hemvist, entreprenörskap.
Alex tillhör vinnarna och säger att han investerat i sitt humankapital och därför har rätt att vara girig. Förloraren Love kontrar med att hans förmåner bygger på andras lidande. Läraren kräver flexibilitet och anpassning.
Så där håller det på hela timmen, ibland med en kakafoni av uppräkningar - exempelvis av olika läskedrycker som vi är fria att välja bland. Andra gånger med korta konstateranden om att vara lyckad eller misslyckad, verklig eller overklig. Manuset är pratigt och fullspäckat med tänkvärda frågeställningar. Det snabba tempot och humorn, utgör en välbehövlig motvikt mot denna tyngd utan att förringa den.
Den slutliga insikten i "Overkligheten" är att manipulerad, det är man alltid. Förlorarna blir instängda i en triangel av varningstejp och den fråga som hänger kvar efteråt är om det verkligen är möjligt att bryta sig ut ur det sjuka Systemet. Lite kusligt det också - visserligen förändras allt hela tiden som Love säger, men nog verkar det trots allt som om svaret är nej, i alla fall just nu.
Den tråkiga men mycket ändamålsenliga scenografin ackompanjeras av en välregisserad lekfullhet trots det allvarliga innehållet. Aktörerna måste också mprovisera, eftersom samspelet med publiken är olika vid varje föreställning. För varje minut involveras fler och fler av de närvarande tills alla är med - inklusive ljudteknikern.
Det känns helt okej. Atmosfären är snarare tillåtande än så där jobbigt uppfordrande som den ofta är i liknande sammanhang. Vare sig man känner sig provocerad eller om allt stämmer, verkar det i "Overkligheten" bakvänt att inte visa det.
Publiken är inne i skeendet på ett så självklart sätt att jag ett tag får för mig att mina båda grannar på de obekväma bänkarna tillhör ensemblen. Så är inte fallet. De har bara haft roligt under en ovanligt engagerande pjäs om att befinna sig på den plats i livet där de själva är just nu - på gränsen till vuxenvärlden.