Othellos tårar
I går uppmärksammade Piteå kommun den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor, genom att arrangera teater med efterföljande dialog på temat. Tidigare på dagens publicerade stiftelsen Tryggare Sverige sin kartläggning som visar att under åren 2008-1012 klarades två två av tio anmälningar om våld mot kvinnor i nära relationer upp i landet. Sämst är polisen i Norrbotten som klarar 17 procent, jämfört med Kronobergspolisen som är bäst med 29 uppklarningsprocent.
"Othellos tårar" angriper problemet och dess lösningar ur ett betydligt större perspektiv än bättre polisutredningar och ökat stöd till brottsoffren.
Pjäsen, som turnerat på många håll i landet och länet, bygger på intervjuer med män som varit våldsamma mot kvinnor de känner väl. Dag Norgårds dramatisering av dessa mäns berättelser kokas sakta men säkert ihop till slutsatsen att det går att förhindra att barn växer upp till våldsverkare – om de vuxna ser till att stoppa dem. Redan i förskolan går det nämligen att se vilka som är i farozonen, för "oprovocerat våld finns inte, allt våld har en orsak" konstaterar den manliga karaktären Jan-Ove i pjäsen.
Det hela är uppbyggt så att han och en kvinna, Bodil, repeterar Shakespeares tragedi "Othello" – ett flera hundra år gammalt drama om våld i en nära relation som dessvärre har flera betydligt äldre föregångare. Ett vanligt problem i alla tider alltså, men ändå inget vi ska acceptera, är pjäsens tydliga budskap. Under repetitionerna börjar Jan-Ove berätta om sin uppväxt och på så sätt får publiken se en människa bakom våldsamheterna och inte bara "en stor jävla skitstövel" som Bodil till slut kallar honom. Det kanske bör tilläggas att det inte innebär att hans handlingar ursäktas – framför allt inte av honom själv.
Dag Norgård lyckas förmedla hur det går till när ett självförakt cementeras så till den grad att det alltid framkallar tårar innan själva slaget. Han både åskådliggör och förklarar att självföraktet inte är en följd av våldet, utan dess källa. Pjäsen pusslar obönhörligt ihop trasiga minnen, men den slagna kvinnan är ingen ängel. Hon ljuger och är otrogen.
Vid publiksamtalet efteråt berättar Dag Norgård att det var viktigt för honom att inte göra kvinnan till ett helgon. Han tycker att han fått bekräftelse på att han tänkt rätt, sedan en man ur en gotländsk publik kommit fram efter pjäsen och sagt att den lärt honom något om sig själv. Under misshandeln efter upptäckten om otroheten, hade mannen spontant tänkt att det var rätt åt henne – att hon förtjänade att straffas – innan han hejdade sig och blev förskräckt över sina tankar. Han påminde sig själv om att det är kriminellt att slå, men inte att vara otrogen.
Sådana aha-upplevelser är "Othellos tårar" fylld av och den är mycket välspelad. Därför ser jag fram emot Dag Norgårds kommande dramatiseringar av verkligheten, trots att också de behandlar tunga ämnen. "Mammas pojke" handlar om hur det är att vara nära anhörig till en ung man som mördade sin sambo 2007 och nu sitter på Kumlaanstalten. Den har urpremiär i februari i Vadstena.
Dag Norgård skriver också en monolog om två pojkar som växer upp med en våldsam pappa och en helt frånvarande mamma, men trots att de är bröder med lika bakgrund och förutsättningar väljer de olika vägar i livet.