Sufflören –
en teaterviskning
Anders T Olssons Riksteaterturné med ”Sufflören” avslutas ikväll, tisdag, på Nordanåteatern i Skellefteå. Jag kan tipsa dem som missade föreställningen i Piteå att ta chansen och åka dit.
Det är värt pengarna, tiden och besväret att få vara med om denna enmansshow, som gjort Anders T Olsson till en sensation i teatervärlden. Inga hyllningar är överdrivna, tvärtom.
Anders T Olsson sägs vara den näst äldste som hittills kommit in på Stockholms Dramatiska Högskola (Scenskolan).
När han gjorde sitt examensarbete 2012, skrev han en monolog åt sig själv som innehåller flera olika karaktärer och uttryck, samt en mängd citat och referenser hämtade ur teaterhistorien och samtiden.
Manuset väver in alla utsvävningar så väl i sammanhanget och framförandet gjorde han så bra, att vår nationalscen Dramaten satte upp ”Sufflören – en teaterviskning” året efter.
Ett konstnärligt begåvat och pr-mässigt smart drag av en 30-plussare som behöver slå igenom snabbt med tanke på åldern kan man tänka. Efter denna måndagskväll tror jag bestämt att Anders T Olsson har gjort ”Sufflören” av ren kärlek till litteraturen, dramatikerna och teatern, och inte tänkt på så mycket annat än hur han bäst ska förmedla sin passion till fler.
Jag sällar mig till publik och recensenter som redan är eniga om att det här är en extraordinär debut, en sådan som gör en skådespelare till stjärna över en natt.
I Christinasalen satt den fåtaliga publiken utspridd med början några rader från scenen och själv satt jag långt bak.
Ändå fyllde Anders T Olsson hela salongen med sitt kroppsspråk, sin artikulation, sin känsla för dynamik mellan tystnad och tal.
Jag satt som fastnaglad medan jag ömsom led med och ömsom skrattade åt hans karaktär.
Sufflören står på en teaterscen och berättar om sig själv och sitt arbete. En perfektionist med överväldigande yrkesstolthet trots vissa förslitningsskador, nöjd med att aldrig behöva synas och tillfreds med att få umgås med de stora författarna och skådespelarna.
I det närmaste mobbad av ledningen och de andra anställda för att han är så udda, men jobbet som ingen tackar honom för är hans allt eftersom han inte har några vänner privat.
Så kan det vara på flera håll i verkligheten, utanför teatern, reflekterar jag, men Sufflören påpekar att det bara är trams att verkligheten överträffar dikten: ”Livet skulle inte kunna komma ut på Riksteaterturné. Bara prat, inga repliker och ingen handling. Ingen regi, taskigt ljud, samma akustik som dagen innan”.
Det hål i verkligheten som Sufflören hittat och sitter i, sluts när han får sparken. Som en sista protest mot hur orättvist han blivit behandlad gör han trots allt en oväntad entré mitt under en premiär, för att sedan gå hem och hänga sig. Innan han hinner det ingriper ”gudarna” – recensenterna.
De tror att entrén var regissörens idé och att Sufflörens monolog ur ”Cyrano de Bergerac” var en genial del av pjäsen. Sufflören blir skådespelare – och får efter Teaterförbundets fackliga ingripande en egen sufflör.
Anders T Olsson skiftar mellan alla olika karaktärer med konsekvent tydlighet och glömmer sig aldrig, vilket är en prestation i sig. Hans sinne för humor på rätt ställe och blandningen av vardag och teatral högstämdhet är andra ingredienser i ”Sufflören” som fått även mig på fall.