Ettorna på Teaterhögskolan i Luleå, som ju är nybörjare i skådespelandets konst, var själva barn när debatten om de apatiska flyktingbarnen var som hetast i mitten på 2000-talet - den som gjorde var och varannan människa i det här landet till nybörjare i praktiserandet av humanism.
Den kunskap i ämnet som teaterstudenterna i första årskursen förmedlar har de alltså förvärvat senare, kanske i samband med sin medverkan i den här uppsättningen. Övertygelsen varmed de agerar och bekräftelsen på att nya generationer blir medvetna om vad som pågick - och i viss mån ännu pågår - gör mig mera positiv till Jonas Hassen Khemiris manus än vad jag annars skulle ha varit. Han har på kort tid upphöjts till en av Sveriges mest lysande dramatiker, inte bara för den här pjäsen som tycks vara en av de populäraste i landet just nu.
Eftersom "Apatiska för nybörjare" bygger på delar ur ett thrillerbetonat mästerverk till reportagebok, är jag förvånad över att uteslutande humoristiska knep används för att belysa en av Sveriges största skandaler i modern tid. Trots att teatermännskor gärna framhåller att komedi är det svåraste att få till, tycker jag att denna genväg för att slippa moralstämpel är för enkel.
Språket, dramaturgin, verkligheten, fiktionen och myllret av människor som gestaltas är Khemiri-typiskt kontrastrikt i positiv bemärkelse, och visst kan och ska man skämta om nästan allt (jag förmår att skratta med, det är inte det), men jag blir inte mer än ytligt berörd trots engagemanget från scenen. Det stör mig att ett så allvarligt ämne presenteras i en stämning som inte fullt ut låtsas om det bråddjup samhälssystemet störtade ned i, när de apatiska barnens föräldrar anklagades för att offra vad som helst för ett uppehållstillstånd.
På samma sätt som begreppet nybörjare har fler än en referens, har absurditeter och cirkus det. Cirkustemat på scenen är inte direkt uttalat, men clownnäsor, en falskspelande orkester och allmän välregisserad lössläppthet, blir en metafor till mediacirkusen om de apatiska flyktingbarnen.
De sceniska absurditeterna har en liknande koppling till de besynnerliga expertutlåtandena, politikerbesluten, manipulationerna och ryktesspridningen som präglar verkligheten. Alltihop gestaltas i ett så snabbt tempo att jag tror att det bidrar till att ämnets djup aldrig får fäste, om än själva idén är genialisk.
Pjäsen har haft urpremiär på Folkteatern i Göteborg, vars uppsättning visats i SVT, och den har varit på turné med Riksteatern. Stockholms stadsteater har premiär på sin version kommande lördag. Med tanke på detta hade det varit på sin plats om Teaterhögskolan och Norrbottensteatern vågat sig på någon mer lokal prägel än frilansjournalisten Åsa Petersens förträffliga text i programbladet.
Apatiska flyktingbarn fanns och finns även i vår närhet och de hotas än idag med utvisning. Det är bara att hoppas att ingen inom vården ifrågasätter om apatin är "äkta" vilket också fortfarande händer enligt Etikkommissionen.
Även om det är några år sedan boken som inspirerat till pjäsen gavs ut och de flesta medier hellre koncentrerar sig på andra saker, är problemet med apatiska flyktingbarn och hur de behandlas av politiker och tjänstemän långt ifrån ur världen. Att det inte framgår tydligare från scenen är för mig den största invändningen mot "Apatiska för nybörjare". Största förtjänsten är att den visar på nödvändigheten av civilkurage och sunt förnuft, oavsett vad det politiska systemet eller myndighetspersoner säger. På det viset är den både hoppfull och sevärd.