Frankenstein
Estetik på alla plan bär fram Norrbottensteaterns iscensättning av Nick Dears pjäs, byggd på boken ”Frankenstein eller den moderne Prometheus”, utgiven 1818. För tre år sedan hade pjäsen urpremiär vid Royal National Theatre i London, med ingen mindre än Benedict Cumberbatch i alternerande huvudroll som Frankenstein och Varelsen.
Att vår länsteater är först i Sverige med att sätta upp ”Frankenstein” är av intresse i sig. Som sig bör har ambitionsnivån varit hög och skapat förväntningar. För egen del kan jag konstatera att de överträffas hela pjäsen igenom. Inte ens pausen får mig ur sinnestillståndet som skapas i första akten.
Den börjar med en grandios musikalisk och visuell ouvertyr – och akt två slutar lika operainfluerat.
Sensationen av ljud, ljus och kroppar mot en svart scenbild, samt manusets fokus på de eviga filosofiska frågorna, får romanens ställningstagande mot sociala orättvisor att hamna i skymundan. Därmed koncentreras pjäsen mera kring Varelsens dilemma än dess skapare Frankensteins, men det tänker jag inte på förrän efteråt.
Medan pjäsen pågår grips jag istället av Josef Säterhagens gestaltning av den olyckliga Varelsen. Från de första födslovåndorna, genom de rörande och humoristiska scener när den blinde gamlingen (Roger Storm) lär honom tala och läsa, fram till hämnd och död.
Till stöd för denna storartade insats har Josef Säterhagen allt vad teatern kan erbjud. Bland annat helt igenom högpresterande motspelare. Till exempel Gustav Ekman Mellbin i titelrollen som naturvetenskapstudenten Victor Frankenstein.
Han åskådliggör människans mörka sidor. Slutsatsen är att Victor bär skulden för sin skapelses onda handlingar, eftersom Varelsen är mycket läraktig både i ont och gott. Victor vägrar inse att Varelsen behöver kärlek och gemenskap. Inte ens när denne deklamerar ur John Miltons epos ”Det förlorade paradiset” förstår Victor till fullo Varelsens intelligens och känslospektra. Han är skräckslagen men slås av sin egen genialitet – att han har lyckats skapa detta. Ännu en miss som gör att allt går galet, eftersom Varelsen då känner sig övergiven ännu en gång. Den som är monstruös är Victor.
Martin Sundboms regi är ett med hans nyskrivna komposition, som spelats in i Piteå. Varje scenbyte accentueras av den ödesmättade mässliknande musiken. Den framförs på samma exakta nivå som ljusdesignen, med en närmast grafisk precision. Att ljudåtergivningen runt hela lokalen är perfekt betyder också mycket för helhetsupplevelsen.
Verkar det här för bra för att vara sant? Eller verkar det vara för mycket sorg och för lite skräck? I så fall föreslår jag att om du bara ska se en enda pjäs i år, välj ”Frankenstein”. Då får du också möjlighet att se åtta blivande stjärnor från Teaterhögskolan, förutom de etablerade skådespelarna som utöver nämnda är Dag Norgård som spelar Victors pappa, samt Kalle Nyman i två mindre roller.