Ensemblen känns förstås igen från tidigare år men handlingen är ny. Från trilogin som cirkulerade kring årtionden tar gänget nu steget in i familjedramatiken i och med ”Släktingar och oäktingar”. Vi får bekanta oss med paret Karin (Siw Öhman) och Sten (Stefan Alenius) och deras dotter Eva (Petra Viklund), som precis skaffat sig en pojkvän ”bårde Ojbojn”: Leo (Kenny Nylén). På gården är Stens syster Britta ofta och härjar, och snart får de - vare sig de vill eller inte - stifta bekantskap med den druckna mannen Bert. Sten tror stenhårt på sina horoskop, han håller på med en hemlig uppfinning i verkstan och Karin, hon läser 50 shades of Grey bakom morgontidningen.
Första akten går i ärlighetens namn lite väl försiktigt fram. Scenerna är aningen långsamma och sångerna som sjungs har jag lite svårt att hitta syftet till. Handlingen i sig hade klarat sig utan akt ett men det finns element som bär igenkänningsavsikter; morgontidningsrutinen, nervositeten i att träffa svärföräldrarna första gången, hitta meningen i tillvaron. Publiken är ständigt med på noterna, det är en nästan ofattbar glädje på läktaren och då och då hörs ett ”men jisses” eller ”o så geudat” - och visst är det det. Siw Öhman ska ha en stor eloge för sin rappa bondska som till och med undertecknad (infödd) ibland har svårt att hänga med i. Som bäst är hon när hon är uppjagad och arg, då man nästan kommer på sig själv med att känna sig trygg på bakersta raden.
Även Anders Thorell gör ett övertygande jobb som överförfriskad och vilsen, och Catrin Sjögren imponerar starkt med både sångröst och skådespeleri - inte minst som spådamen Rosalinda. Det krävs sin beskurna del närvaro för att fylla en scen utan tak och samtliga skådespelare gör det med bravur.
I andra akten trappas tempot upp. Släktbanden trasslar allt mer ihop sig till oigenkännlighet och det tar en stund att förstå hur det hela hänger ihop innan Öhman förklarar ”vore hä lägg dell”. Den som lyssnat på Vreeswijks Incestvisa kommer kanske inte känna igen sig, men få sina aningar. Men innan dess hinns det med både sång, en nyuppfunnen manick, en uppblåsbar docka som skapar trubbel hemma hos familjen och inte minst ”kvinnlig list”. Men framför allt är sommarens Karlbergsteater en föreställning om den vanligaste frågan i Piteå: ”Å vo häjt föräldra dina?”. Det är ett stundtals rappt och smart manus med både fräckisar, ordvitsar och en hel del galenskap.