O, du milde moder!
En av Sveriges mest oförglömliga scenpersonligheter gör en föreställning som innehåller brottstycken ur fem av hennes största kvinnoroller. Dem har hon spelat på den teater hon varit trogen sedan 1970. En högtidsstund för publik som, i likhet med mig, länge haft Sara Arnia som favoritskådespelare.
Idén kommer från regissören Karin Parrot Jonzon som regisserat tre av pjäserna de fem mödraporträtten hämtats ur. Hon har även gjort sammanställningen till den här enaktaren, som genom urvalet blir en essens av fem länders dramatik.
Sara Arnia har tagit emot skickligt utförd regi, men det finns också gott om utrymme för hennes egna improvisationer och reflektioner. Hon börjar med värsta (i uteslutande positiv bemärkelse) ståuppkomiken, då hon i tio minuter underhåller oss om allt som är värt att veta angående uppsättningen. Hon strålar, får oss att skratta och spela med.
Sara Arnia omsluter hela lokalen, som om vi befann oss i hennes hem. Vi blir alla en del av ensemblen och den känslan av nära gemenskap bibehålls även senare, när vissa stunder kräver allvar.
Först ut är "Diktarmoran" från 1982, ur pjäsen som byggde på finländaren Elvi Sinervos diktsamling med samma titel. Lars Paulins harpa ackompanjerar deklamerandet om den utbrända kvinnan, som "lämnade byn i morgonnatten" för att återfå sina krafter med hjälp av landskapet, naturen.
I "En kvinna" av Dario Fo var Sara Arnia ensam på scenen i mer än en och en halv timme 1980. Den kvinnosekvensen är också längst i "O du milde moder" som för övrigt har hämtat titeln därifrån. Här spelar Sara Arnia (som fyller 79 år till sommaren) med övertygande vighet en småbarnsmamma. Hon utnyttjar alla tillfällen till komik som den italienska dramatikern erbjuder. Till och med när hon glömmer en replik (enda gången) och regissören sufflerar högt och tydligt har hon total kontroll: "Jaha, det var ju bra att du inte hade somnat".
På samma sätt kommunicerar hon med alla andra i salen, så att det understundom inte går att skilja på roll och person – trots att minspel, språkmelodi och kroppshållning konsekvent framhäver karaktären.
Det kvinnoporträtt de flesta som är någorlunda till åren komna minns bäst, verkar vara Linnea i "En uppstoppad hund". 1986 var pjäsen en del av invigningen för det då nybyggda teaterhuset och vi som såg Staffan Göthes dramatisering minns den än.
Sara Arnia hade en bärande roll och därmed stor del i succén, som är en av Norrbottensteaterns största genom tiderna. Att få återse Linnea Cervieng i Sara Arnias gestaltning trodde väl ingen skulle vara möjligt, men det är det alltså.
På detta följer den mest tragiska delen ur "Moder Courage" av tysken Bertolt Brecht. En mor som Sara Arnia inte spelat alls under sin karriär och den enda pjäs i kvintetten som inte satts upp på Norrbottensteatern. Moder Courage är gammal, sorgsen och talar med krokig rygg och sprucken stämma. Kriget, som Moder Courage försörjer sig på, har dödat alla hennes barn. Lars Paulin spelar elgitarr och anklagar verbalt: "Om du inte gått till staden för att skinna folk kanske det aldrig skulle ha hänt". Båda hittar rätt i samspelet.
I "Blodsbröllop" av spanjoren Federico Garcia Lorca handlar det också om en sörjande kvinna. 1984 sattes pjäsen om generationer av hedersvåld upp i Luleå. Här upprepar Lars Paulin orden som en förtvivlad maka och mor yttrar, genom att sjunga det som sagts.
"Så här hemskt får det inte sluta, då är allt förstört" hinner jag tänka innan Diktarmoran snabbt är tillbaka för att lätta upp stämningen med sin livsbejakande energi. Naturligtvis borde jag inte ha oroat mig – Sara Arnia har koll på alla slags kraftfält som den teatermamma hon är och lämnar aldrig sin publik i sticket. Dessutom lovar hon att återkomma om tio år och spela alla fem mödrar på originalspråken – när hon lärt sig tyska, italienska och spanska.
Det får mig att tänka på vad hon gjorde på scenen för exakt tio år sedan. Inte en huvudroll, utan fem biroller i folklustspelet ”Herr Puntila och hans dräng Matti”. Sara Arnia var så bra att hon fick applåder så fort hon visade sig. Hennes överförfriskade prostinna ur den uppsättningen är ett teaterminne som jag fortfarande ler åt ibland.