Pappan
Henrik Hjelt har turnerat med denna från Island exporterade monolog sedan i början av oktober och gårdagens publik i Piteå fick se den sista föreställningen.
Enligt uppgift har "Pappan" översatts till tio språk och spelats 20 olika länder sedan urpremiären 2007. Trots att alla farhågor som blivande och nyblivna pappor kan ha och fler därtill bekräftas i monologen, har den gjort succé så långt bort som i Brasilien.
Henrik Hjelt som själv har tre barn i åldrarna sex, åtta och elva år, lever sig in i episoderna med liv och lust och får publiken med sig. Han är rolig och underhållande och serverar både klyschor och djupare funderingar med ett kroppspråk som utan problem skiftar mellan en hel rad karaktärer – inklusive en oförlöst bebis.
Många av skämten är lika lättköpta som jag befarade på förhand, men även de mest självklara tillkortakommanden hör till i en komisk pjäs som den här som bygger på igenkännande. Dessutom är Henrik Hjelt bra på att skruva både de mest vardagliga episoderna och de stora händelserna exakt de snäpp som behövs för att nå toppen, utan att riskera att allt går överstyr.
Publiken skrattar med honom snarare än åt honom, trots att en pappas aktiva roll i ett barns uppväxt i "Pappan" mest handlar om förvirring, desperation, ilska och rädsla. I verkligheten är ju föräldraskapet oftast övervägande positivt, men monologens perspektiv fungerar som en alltför välbehövlig motvikt till det gullandet i framför allt sociala medier.
Scenografin är enkel, med en stor videoskärm i fonden som till att börja med introducerar publiken i parlivet utan barn. Manuset går grundligt till väga med ett linjärt skeende för alla pappastadier. Vissa av de mer satiriska partierna är geniala – som när barnet ser sin mamma och pappa gräla för första gången, för att inte tala om kommersen kring nyfödda. Henrik Hjelt vågar också improvisera genom att involvera publiken och jag tycker det är synd att det här var den enda föreställningen i hela Norrbotten och Västerbotten.