Drömspelet
”Drömspelet” kommer att bli en av de där pjäserna som stannar i medvetandet hos Norrbottensteaterns publik i många år, tror jag. I det sällskapet är den värd sin plats för att Strindbergs finfina grundmaterial omarbetats med fantasi, omsorg och yrkesstolthet på alla plan, av alla inblandade.
Pjäsen är också minnesvärd för att Sven Wollter avrundar ett 60 år långt yrkesliv genom att spela sin drömroll med en vighet i kropp, tanke och röst som vore han minst tre decennier yngre än sina 81 år.
Hans entré är häpnadsväckande, sedan lämnar han inte scenen under hela föreställningen – och för det mesta står eller går han. Drömmaren befinner sig bland människorna för att försöka förstå dem. Medan han rör sig fritt i tid och rum reflekterar han över elände, cynism och orättvisor han möter. Trots mycken förtvivlan bibehålls hoppet om godhet, kärlek och frihet.
Ännu en minnesvärd styrka i den här uppsättningen är ensemblespelet, vars förmåga att hålla ihop motpolerna av vardagliga trivialiteter och kosmiska utfärder är avgörande för helheten.
Replikernas ursprungliga referenser har med varsam hand gjorts mera tillgängliga för dagens publik på några ställen. Utöver att uttala dem agerar skådespelarna med en slags behärskad återhållsamhet som genererar bilder i scenrummet.
Uttrycket bildlikt verkar kanske konstigt för att beskriva en så ordrik pjäs, men bilderna som var och en i publiken kan skapa sig är möjliga även tack vare ett välgjort teaterhantverk. Scenografi, kostymer, rekvisita, attribut, musik, ljud, ljus, mask och peruk, är lika viktiga delar i ”Drömspelet” som varje cell i en kropp. Den effektiva återhållsamheten är påtaglig över hela linjen och bidrar till nödvändig perfektion i det absurda kaos som drömvärlden utgör. Gång på gång tänker jag på regissören, som sett till att inte lämna publiken i sticket en enda sekund.
Första akten är på gott och ont (!) mera fragmentarisk än den andra, där Drömmaren befinner sig i Fagervik. Det vill säga Paradiset eller Helvetet beroende på vem han frågar. Då ställs de existentiella frågorna på sin spets. Roger Storm håller med en äran en lång monolog som Den blinde, och Kajsa Linderholm gör detsamma som Envar – hon som ledsagar Drömmaren och är den enda som är med honom när han måste bryta upp.
Slutreplikerna är rörande, för det är som om inte bara Drömmaren i pjäsen utan också den verkliga personen Sven Wollter tar avsked – och det är knäpptyst i salongen. När han säger att resan är slut levererar Envar ”Drömspelets” enda raka svar, ett vackert påstående som ingen kan opponera sig mot. Sedan får publiken en överraskning som heter duga innan det är dags att applådera. Vad ska jag inte avslöja, men den är effektfull.