Ringaren i Notre Dame
Victor Hugos klassiska berättelse om puckelryggen Quasimodo och den frihetslängtande, starka Esmeralda är lika aktuell i dag som den var när den skrevs. I den europeiska debatten kring tiggare och EU-migranter, i en allt kallare samhällsdebatt där all form av empati bespottas såsom ”politisk korrekthet”, har ingenting hänt sedan romanen skrevs 1831. Detta är också den sensmoraliska grund Västerbottensteatern fokuserat på i sommarens musikal, och när Sarah Appelbergs karaktär Paquette om romerna sjunger att ”det är ett pack, det är ett slödder” klingar orden oroväckande likt de som skrivs av tusentals svenskar på Facebook och Flashback. Liksom Victor Hugo gjorde i sin roman sträcker musikalen ut en hand mot förståelse, mot överbrygganden av fördomar och skenbara olikheter. Från sin avrättningsplats uppmanar Esmeralda, spelad av Elin Ström, parisarna (som utgörs av publiken) att tänka om: ”Så lätt det är att se skillnader istället för likheter. Må var och en rannsaka sitt hjärta.”
Den tragiska ådran till trots är ”Ringaren i Notre Dame” en väldigt rolig musikal, med riktigt bra skådespelare och bra musik. Mikael Lindgren är suverän och en fröjd att se i rollen som tiggarkungen Clopin och den döve domaren. Knut-Sigurd Bygland övertygar med sin sång i rollen som poeten Pierre Gringoire, så även nämnda Sarah Appelberg som gör en strålande insats musikalen igenom. Håll koll på henne, även när hon inte framträder i dialog. Hon lyser med sitt skådespeleri även när hon inte står i fokus på scenen. Får jag utse en matchens lirare så är det Sarah Appelberg som går hem med medaljen. Ensamblens lokala amatörskådespelare med sin körsång och sina roller som tiggare, hovdamer, romer och präster gör även de ett bra jobb och ger ”Ringaren i Notre Dame” den kvalitet som den har. Utan dem skulle musikalen vara blott en skugga av sitt nuvarande jag.
Joseph Vila Garcias gestaltning av puckelryggen Quasimodo övertygar starkt både i utförande och känsla. Han lyckas fånga puckelryggens konflikt mellan lydnad mot kardinalen Frollo och hans längtan efter kärlek och vänskap exemplariskt. Men det är Elin Ströms Esmeralda som är pjäsens huvudkaraktär, såsom utsatt kvinna som på grund av sin skönhet får männens åtrå brännmärkt på sin kropp. I slitningen mellan den desperate kardinal Frollo (Göran Hansson) och soldaten Phoibus (Rasmus Dahlstedt) ansätts hon av åtråns destruktiva egoism och hjärtats egna vilja. Esmeralda är en dubbelriktad symbol för den utsatta kvinnan, stigmatiserad både för sitt kön och sin etnicitet. Vårt samhälles svek mot kvinnan är tydligt när dagens kvinnor känner igen sig i Esmeraldas utsatthet som gestaltades av Hugo för snart 200 år sedan. Även i de humoristiska partierna, vilka det är gott om, håller Elin Ström masken och bär sin frustration och ilska över samhällets orättvisor.
Förutom ett väl högt tempo i musikalens andra akt, på beskostnad av dramatiskt djup i upplösningens klimax, är ”Ringaren i Notre Dame” en av sommarens kulturella höjdpunkter. Gör er själva en tjänst: gå och se den.