På Trästockfestivalens Norranscen bär Sarah Klang en lång, ljusgrön klänning med blommigt mönster. Hennes hår är lockat, halva är uppsatt, hon ser ut som en sagoprinsessa. Och om hon är det, då är scenen hennes kungarike. Och om scenen är hennes kungarike, då är mikrofonen spiran med vilken hon förtrollar land och rike.
Sarah Klang slog igenom i ett avsnitt av På Spåret i början av året. Då hade hon precis släpps debutalbumet Love in the milky way, och sedan dess har hon jämförts med både Adele och Lana del Rey. Del Rey-liknelsen köper jag. Deras röster har ett liknande djup och låter, helt enkelt, väldigt lika. Någon Adele är hon däremot inte - Adele saknar den karaktär som Klangs röst har. För det är en speciell röst. Och den görs rättvisa live till skillnad från i studioversionerna, där den faller ganska platt. På Trästockfestivalen ligger en eko-effekt på mikrofonen som får hela Nordanå att förstenas. Ja, förstenas. För från och med första tonen står publiken stilla, som trollbunden, jag inkluderad.
Sarah Klang spelar i stort sett hela Love in the milky way. Med sig har hon ett sexmannaband med både percussions och en halvakustisk gitarr utöver standarduppsättningen. Som fjärde låt spelar de Vile.
– Den här handlar om när man varit ihop väldigt länge med killar som inte är bra liksom, säger hon lite nonchalant innan de river av en av de svängigare bitarna. Och visst är det så att de flesta av texterna tycks skriva av en person som kärleken inte varit särskilt snäll mot. Vemodet och sorgen som finns mellan raderna kanaliseras utmärkt genom rösten som nästan-skär-sig precis där den ska, som skiftar snabbt mellan mörka och ljusa toner och går från bräcklig och tunn till djup och kraftig. Den gör sig allra vackrast i ”Mind”, där rösten leker med orden och wailandet förädlar.
Jag kan förstås fortsätta prata om hennes röst till mina tecken är slut. Hur det känns som att vara inuti en naturskön indiefilm när jag står där i den kvava publiken, lutad mot kravallstaketet. Men det är också rösten som är det som i stort sett får bära hela konserten. Någon scenpersonlighet har inte Sarah Klang. Inte än. Mellansnacken är få och scenen är stor, det är någonting som saknas i närvaron och utbytet med publiken.
Det mest framträdande, och mest dynamiska, numret är ”Demons”. Då möter hennes blick publiken på ett sätt som speglar den nakenheten jag söker under resten av spelningen. Låten börjar långsamt, innan trummorna brinner efter första versen och det känns som att instrumenten följer Sarah Klang, inte tvärtom.