Det är långt ifrån första gången Tomas Andersson Wij är i Skellefteå. Han berättar hur han brukade bli bokad till rockklubben Pinkerton när det fanns, hur de ibland fick vänta ut AIK-matcherna för att få någon betalande att komma. På lördagkvällen vågar jag nästan lova att hade det varit en hockeymatch samtidigt, så hade den stora publik som samlats framför Norran-scenen struntat fullständigt i den för att få vara där istället. Det är både unga och gamla som söker sig till Tomas Andersson Wij, men kanske främst de som var unga när hans ”Ebeneser” släpptes för tjugo år sedan.
I februari släppte han sitt tionde album, men det här är ingen PR-turné utan en tillbakablick på en hel discografi. Han inleder med ”Landet vi föddes i”, och får snart sällskap på scen av Anna Landström på piano och Lovisa Samuelsson på percussions, cello och gitarr. De bär en sor del av spelningen, körar, lägger stämmor och framför allt finns en stor glädje i musicerandet som inte går att fejka. Hos Andersson Wij märks det redan i andra låten, ”Mellanstora mellansvenska städer”, när han vrålar ut mitt i en gitarrslinga, att han ser ut att trivas som bäst där han är. Det ger nästan känslan av en turnépremiär, som att de väntat länge på just det här ögonblicket. Det är genuint och nära.
Det är, tyvärr, också problem med ljudet från start och de som såg fram emot ”Tommy och hans mamma” blev nog besvikna när den (som fjärde låt) måste avbrytas mitt i, när gitarren lägger av.
– Då får vi ta en gitarrlös låt medan de fixar det här, säger Tomas Andersson Wij med en axelryckning och den får avlösas av ”Nu dör en sjöman”.
Det är svårt att välja mellan de vackraste ögonblicken. Kanske är det i ”Sturm und drang”, där publiken om och om får frågan om de kommer ihåg. Samma känsla som i Olle Adolphsons ”Sigge Skoog”. Kommer de ihåg, eller har de glömt, vad de brukade drömma om, hur det var sommaren -87, ungdomen och någon sorts revolution. Det är en i grunden ganska enformig låt, men som byggs upp av pianots ljusa toner till golvpukan.
Eller kanske hon i publiken, som står vid kravallstaketet och blåser såpbubblor mot scenen.
Eller introduktionen till ”Sanningen om dig”. Som han beskriver som sin äldsta låt, skriven av en 17-årig Tomas Andersson Wij, om Hälsingland:
– Den här är till alla de som bor där nu och knappt ser bergen för all rök.
Eller låten därpå, den som heter just ”Hälsingland”. Där publiken blir en inte särskilt svårövertalad kör i hooken. Jo, det får nog bli det.