Orgelkonsert
Programmet för Lars Nilssons orgelkonsert på söndagskvällen är kanske inget publikfriande sådant, men desto mer intressant.
Bestående av stycken skrivna av Roy Perry, Edwin Lemare, Robert Hebble och Stefan Lindblad är konserten på många sätt en doldisarnas afton. Roy Perry skrev bara två stycken under hela sitt liv och Stefan Lindblads verk finns fortfarande inte ens officiellt utgivet.
Lars Nilssons formidabla prestation vid orgeln gjorde dessa nya bekantskaper till en njutning.
Roy Perrys starka dramatik med enkla melodier är ett pendlande mellan romantikens svulstiga tonspråk och modernismens utpräglade minimalism. Varandes aktiv under 1900–talets mitt är de romantiska inslagen snarare en retrogardistisk ådra som pumpar i Roy Perrys musik.
Inte helt felfritt spelat men med förståelse för musiken gör Lars Nilsson ändå stycket rättvisa. Och det blir bättre.
Edwin Lemare’s Symfoni i D–moll, Op 50 är en skapelse som, till skillnad från Roy Perrys stycke, komponerades i skärningspunkten mellan senromantik och modernism.
Lemare gjorde sig känd som senromantisk kompositör, och detta stycke skrev han år 1906. Dramatiskt och majestätiskt med klassiska inslag av naturlyriska element är det ett romantiskt stycke med episka dimensioner.
Vemod, extas och våldsamhet pendlar om vartannat i romantikens anspråk på känsloflödet. Ett porlande, dansande stycke kan snabbt stegras och eskalera till en mardröm, som om suggestionen besitter en övermänsklig kraft som ligger utanför mänsklig kontroll.
Lars Nilsson berättar innan konserten att Edwin Lemare är hans favoritkompositör, vilket faktiskt kan höras. Det är välspelat, balanserat och känslosamt. Lars Nilsson har spelat detta stycke förut, det hörs. Det hörs också att han inte tröttnat på att spela det.
Robert Hebbles Homage Londonderry Air är visserligen välspelat, men som stycke är det något av en paus mellan Edward Lemare och den nutida, svenska kompositören Stefan Lindblad. Den senare är en ny bekantskap som, om jag förstår Lars Nilsson rätt, inte spelas så ofta och som inte är publikt välkänd.
Jag har själv aldrig hört något av Stefan Lindblad, men bekantskapen är en trevlig sådan. Även han har inslag av romantiska element i dynamik och tempoväxlingar, något som Lars Nilsson tar vara på och som Studio Acusticums orgel återger på ett fint sätt. Klassiskt, men också med inslag av svängande partier från både vals, folkvisa och popmusik finns det en fräsch ådra i musiken.
Sista stycket, ”Litanias”, är både svängigt och rent skrämmande. Vildsint men väl sammanhållet i form är det ett rytmiskt komplext stycke men modernt i sin gjutna formmedvetenhet. Lars Nilsson återger det väl.
Lars Nilsson bjuder på en trevlig, välspelad och bildande konsert. Publiken var inte stor men desto mer entusiastisk.
Stående ovationer och applåder som inte verkar vilja ta slut summerar kvällen bra.