Kongero
Kvartetten Kongero inleder helgens folkmusikfestival såsom första akt på scen. Medlemmarna Anna Wikenius, Lovisa Liljeberg, Lotta Andersson och Emma Björling förenar ny musik med tradsångens klassiska drag i en symbios som beskrivs som neotrad. Med egenskrivna arr och gamla klassiker såväl som nya låter sjunger de A capella inför ett nästintill fullsatt Black box.
Lotta Anderssons egenskrivna "Krispig och klar" sjungs som kvällens första egenskrivna låt och är vackert arrangerad klassiskt körsång med folkmotiv. Vacker text och sommarljuv längtan gestaltas med känsla, trots att harmonierna skaver något på sina ställen. Efterföljande vinterhyllningen "Nu sommarlöven falla" är ljuvligt vacker med en gråtande ton som talar till mig, mer än den dansanta hybriden av folk och pop som hörs i svängiga "Snart är han här" och "Kom och ta mig".
Den gråtande tonen återfinns också i Anna Wikenius "Norrlandståget" och Emma Björlings arrangemang av koraltexten "Nu haver denna dag", kvällens absolut vackraste låt. Välsjunget och ack så vackert arrangerad med fallande toner påminner den mig om den enkla melodins kraft. Hoppfullhet och tungsinthet är ett älskande par.
Kongero gör en bra konsert med vacker sång. Vad som skiljer bra från bättre är Black box avsaknad av resonans. Röster, likt arom, måste andas för att ge klangen rättvisa. Black Box är en stum lokal, hårt isolerad och dämpad. Bra för att hålla ihop dynamiken i rock – och popmusik, desto sämre för att ge liv åt röster i förening. Därför finner jag mig i min fantasi bygga solida berg av klangdjup sten runt en dal där sången kan frodas, där andetag inte stör och harmonierna omfamnar varandra i en nakenhet utan motstånd. I någon mån förtas konsertens magi av en tråkig ljudbild. I mitt fantasilandskap bland berg och dalar dröjer Kongeros stämmor kvar längre än kvällens konsert i Black box.