Videon är inte längre tillgänglig
In Flames hinner spela cirka två minuter. Sedan går brandlarmet. Det finns naturligtvis en humoristisk ironi i detta, givet att spelningens slogan varit "Luleå In Flames". Men tur i oturen, så långt går det inte. Det är rök utan eld, då man varit lite väl optimistisk gällande rökmaskinens effekt. Spelningen kan återupptas och publiken fick höra det förmodligen kortaste öppningsnumret som bandet någonsin spelat. Snopet eller ej, men all exklusivitet är exklusiv.
Incidenten lämnar inga större svallvågor. Bandet piskar igång med "Alias" och energi finns att ta av. Det är tio år sedan jag senast såg In Flames live och sedan dess har Göteborgsbandet blivit "du" med hela metal-Sverige. De hälsas också därefter. Sångaren Anders Fridén må tycka att publiken är väl lugn, men det är länge sedan jag såg ett band välkomnas med sådan entusiasm i detta vårt nordliga län. Och Fridén vet att slänga bensin på elden. När "Bullet Ride" drar igång är trycket monumentalt och publikfavoriten "Only for the weak" möts med vad som mest kan liknas med massiv eufori.
Inför denna turné har Anders Fridén med vänner utlovat en närmare publikupplevelse. Trots att Luleå Energi Arena knappast påminner om en klubb lyckas bandet ändå hitta närhet till publiken. Det familjära når sin kulmen när Anders Fridén beslagtar ett mobilfixerat fans mobiltelefon, läser upp sms och slutligen ringer upp personens pappa. Och kablar ut samtalet till hela arenan, naturligtvis ivrigt påhejad av publiken. Oförskämt? Nej, det är faktiskt bara roligt. Dessutom kanske det lär oss att lämna mobilen hemma när det vankas In Flames-konsert. Annars kommer tydligen In Flames hem till familjen.
De nya alstren må ursäkta, men det råder ingen större tvekan om att det är bandets gamla material som får störst gehör i kväll. Tidigare nämnda publiktrycks-låtar tillsammans med "Pinball map", "Food for the gods" och "Ordinary story" höjer pulsen rejält. Ändå gynnas spelningen av den varierade setlist som In Flames levererar i Luleå. Sveriges största metalband håller lågan vid liv. Och visar, trots en familjär närhet, att de fortfarande hör hemma på de stora arenorna.