Euskefeurat
Bra väder. Natursceneri i Norrbottens naturparadis. 2000 pers i publiken. Picnic, lekande barn, människor i alla åldrar på plats under en värmande kvällssol som kryper högre och högre på tallarnas stammar. Och Norrbottens skaldeband nummer ett på scenen. Inramningen är det definitivt inget fel på. Och bättre blir det.
Ronny Eriksson och hans kamrater inleder med ett antal låtar från den senaste skivan "Sånger från Hotaheiti". Trots att kvällen är som upplagd för allsång till bandets tidlösa hits gör sig det nya materialet bra. Takten klappas av publiken redan i inledande "Åren går och tiden lider". I "Hotaheiti" har bandet ett moment och jag spår att låten kommer att bli en framtida klassiker. I detta kommer jag att få rätt, sanna mina ord. Samma framtid spår jag "Helt utan egen förskyllan" och "Förut ligger nära". Den senare äger alla Bruce Springsteens attribut fast i särpräglat norrbottnisk tappning. Här finns sorgen, längtan, nostalgin och just den där touchen av en människa som hoppas på något varaktigt i en värld som är förgänglig.
En av de stora behållningarna Euskefeurat har är att de täcker in mycket i samma paket. Allsång råder det ingen brist på, vilket vi snart ska komma till, men ändå finns det stor behållning i låtar som inte är det minsta party. "21 augusti" är en bitterljuv, molltapetserad kampsång mot den norrländska vintern, och trots kvällens sommarkänsla lyckas bandet hitta stämningen i denna vemodiga låt. "Flyktingarna" är den enda låt av Euskefeurat som kan få mig att gråta, och den gör sig så evinnerligt fint när den framförs i kväll. Vilket patos, vilken känsla. Jag bara myser och önskar att det aldrig ska ta slut.
Men lyftet kommer ändå i just de gamla klassikerna. Redan tio minuter in i spelningen hörs spridda rop om att spela gamla godingar. Och det gör man. Det börjas med "Mer och mer och mer" vilken tas emot med glada utrop från publiken. Födelsedagsbarnet Erik som fyller nio år har önskat "Bannes Johannes", en låt som bandet enligt egen utsago inte spelat på 25 år, en otippad men glad överraskning. "Apparata" fordrar ingen utvärdering. Det klappas friskt, det skrattas i publiken. Detsamma gäller "Jag skiter i det sexuella" och "Bonden och björn". Vi ser vartåt det leder.
Och mycket riktigt. Kvällens extranummer blir mer eller mindre en allsångskavalkad. "Länge har vi väntat" vinner gehör med sin kängande Norrbottensanda. Det är ett jäkla drag på scenen. Under "Pessimistkonstulten" börjar publiken resa sig upp. Och sedan kommer "Det är hit man kommer när man kommer hem". Hela publiken står, allsången ekar mellan träd, sten och vatten. Här någonstans inser jag att jag är överflödig som recensent i kväll. Detta kan helt enkelt inte misslyckas. Avslutar gör man med "Kvad", och ni kan ju tänka er. 2000 personer står och sjunger denna Piteåhymn i bruset från Europas största oreglerade fors. Jag är säker på att det finns en symbolik någonstans i detta. Tanken på att folksjälen lever, att det fortfarande finns något att samlas kring och som binder oss som bor här samman. Eller så är det bara en riktigt bra kväll. Jag lämnar det till publiken att bestämma.