Euskefeurat
Det är få gånger jag varit på en verkligt fullsatt konsert på Studio Acusticum. När Euskefeurat håller sin decemberkonsert är det fullsatt. Samt lite extra. Ett trettiotal extraplatser har beretts längst fram vid scenen. Ryktet säger att det blir lika fullsatt även i kväll tisdag. Det säger en del om vad Euskefeurat är. Bandets folkliga förankring i Norrbotten är numera nästintill oinskränkt.
Ronny Eriksson med vänner spiller ingen tid på struntprat. Introduktioner behövs inte. Så Ronny Eriksson börjar på det sätt han gör bäst: han yttrar några tankar om dagens politiska läge i allas vårt högst vördade Sverige. "Det är en jävla röra" är kontentan. Skratt stiger från publiken. Sen drar Euskefeurat igång med låten "Åren går o tiden lider" från nya skivan, och texten illustrerar inledande tankar om landets tillstånd. "Först en massa moderater oj oj moderater/ o sen Sverigedemokrater oj oj oj/ Förut var man solidarisk oj oj solidarisk/ nu ska man va solid o arisk oj oj oj". Budskap och humor alltså, såsom vi lärt känna Euskefeurats metod. Och bra som fan låter det, ursäkta språket.
Ronny Eriksson har en förmåga att lyckas göra vad som helst till en bra historia och vilken anekdot som helst rolig. I kväll är han i högform. Oavsett om han pratar om Berguven från Jävre, den norrbottniska machokulturen eller medias frånvaro i Norrbotten så blir det i slutänden roligt. Många gånger riktigt roligt. Enda gången det inte blir roligt är när han pratar om Sverigedemokraternas kriterier för svenskhet. Inte ens Ronny Eriksson verkar tycka att det är värt att göra till ett skämt, och när de spelar "Flyktingarna" är det så berörande att tårarna hägrar. Två minuter senare skojar bandet kring en helt åt skogen överdriven beskrivning av hur kallt det var vintern -36. Häri ligger en av Euskefeurats storheter: allvar och humor kan blandas utan att krocka, ämnen kan skifta utan förhindran.
Många låtar från nya skivan "Sånger från Hotaheiti" får ta plats under kvällens konsert. Kring dessa låtar berättas historier, om människor och original vars dråpliga gärningar säger väldigt mycket om oss alla. Blivande klassikern "Hotaheiti", "Egentligen", "Holmström" med flera blandas med klassiker som "Jag skiter i det sexuella". Det låter strålande, livfullt och energiskt. Trummisen Kenneth Berg gör under för bandets sväng. Munspelsesset Micke Bäckman höjer den musikaliska nivån ytterligare när han gästspelar på några låtar. Många fler låtprestationer och anekdoter är värda att nämna från kvällens gång, men platsbrist förhindrar mig att bli långrandig. Jag nöjer mig med att säga att Euskefeurat inte har taggat av det minsta. Tvärtom, med kvällens spelning visar de att de bibehåller sin plats som en samlingspunkt för den norrbottniska själen. Även bitterheten kan vara vacker, som Ronny Eriksson själv säger.