First Aid Kit, Jo Rose
När First Aid Kit denna gången är ute på turné gästas de av den brittiske singer/songwritern Jo Rose. Denne öppnar kvällen med lågtonad, ackustiska låtar i en korsning någonstans mellan Ray Lamontagne och James Blunt. Avskalat och naket framför han låtar som Terrible Liar, Without you och I'm yr kamera. Med textrader som "You are a moving picture/and I am your camera" är det melankoliska toner från ett jag som ser med nykter längtan tillbaka på den tid som aldrig är och aldrig har varit, en dröm man vaknar ur. Det är den typen av musik som lämnar en med en känsla utan att man minns en enda melodi, vilket i min värld är ett gott omdöme, då den gör sitt jobb men undviker klyschor. De dansanta göre sig icke besvär, men i mina ögon är Jo Rose i framtiden ett namn att avnjuta många regniga dagar med.
Nästan pinsamt hyllade duon First Aid Kit öppnar kvällen med en av sina mest kända låtar, The lions roar. Ett modigt grepp, vilket min för kvällen lediga kollega beskriver som att Europe skulle öppnat med The final countdown som förstalåt 1986. Det är vackert ljus, hög energi och stämmorna sitter som ett smäck. Live lyckas First Aid Kit förmedla den energiska trans som ligger inbäddad i deras folkindie–pop och americana, men som inte alltid tränger fram på deras skivor. Vidare genom låtar som Stay gold och Blue lyckas de hålla energin vid liv på ett sätt som gör mig positivt överraskad, trots redan höga förväntningar på kvällens spelning.
First Aid Kit har utvecklats från sin hyllade förstaplatta till att bli ett band med självförtroende och mognad utan att ha förlorat sin vitala energi. Detta märks också live, på hur de fyller upp scenen och fyller den med stora, självsäkra ljudbilder. Detta med hjälp av Melvin Duffy på gitarr, mandolin och peddlesteel, samt trummisen Scott Simpson, som gästar duon ute på vägarna. Den tidigare nämnda ljusshowen får bandet att bada i ett orientaliskt ljus i gult, grönt och blått som får mig att tänka på egyptiska gudar och ett svävande First Aid Kit, extatiskt spelande under Orions nattliga stjärnor. På många sätt är First Aid Kits spelning en glädjehyllning, trots deras många gånger mörka, diskbänksrealistiska texter och längtande toner.
Ghost Town spelas utan mikrofoner och med bara gitarr och sång. De två systrarna Söderberg, den duo som utgör gruppens kärna, tar ensamma plats på scen. Det blir ett snyggt och naket avbrott, som hade kunnat bli väldigt publiknära och folkligt om det inte slutat med en känsla av en audition till något musikrelaterat tv–program. Att döma av publikens frenetiska applåder delas inte min åsikt av de närvarande, men låten ger i vilket fall en snygg dynamik mot vilken nästa låt, My silver lining, tar fart i och är kanske vad som gör den till kvällens bästa låt tillsammans med inledande The lions roar. Jack White-covern Love interruption är också ett trevligt inslag som gruppen gör till sin egen på ett sätt som får mig att ryckas med.
I slutet av kvällen är det en imponerande och energisk spelning av First Aid Kit, med såväl karisma, bra ljus och musik med stämmor som sitter som gjutna. Americana och folkpop när den är som vassast. När jag avviker vid första extranumret på grund av pressläggning är det med uppfyllda förväntningar jag sätter mig ner och skriver detta, med god eftersmak och ett lättare hjärta än innan spelningens början.