Dark Funeral
Den till Stockholm förlorade och till mörkret hänfallne Luleåsonen Micke Svanberg, alias Lord Ahriman, intog tillsammans med bandkamraterna i Dark Funeral Kulturens Hus under fredagskvällen. Uppbackade av death metal-akternaFeral och Septic Grave bjöds det på en helkväll i den sataniska musikens tecken. Trots att Lord Ahriman under över tjugo år frontat Sveriges utan tvekan mest framträdande black metal-band är det här första gången han spelar i Luleå, den stad han växte upp i och bodde i till dess att han muckade från lumpen. Varför det dröjt över tjugo år innan en Luleåarrangör bokar bandet kan man ju fråga sig, men bättre sent än aldrig.
Med nyligt släppta singeln "Nail them to the cross" och nya sångaren Heljarmadr bakom mikrofonen går Dark Funeral in för att sprida själens mörker från scenen. Med fem studioalbum och fyra EP:s släppta har bandet låtmaterial att välja och vraka bland, och under den dryga timmen långa spelningen spelas låtar från hela karriären, från debuten "Secret of the black arts" till den nya singeln som släpptes i februari.
Inledande "Innefablekings of darkness" och "Thus I havespoken" drunknar tyvärr i ett ljud som inledningsvis är horribelt dåligt. Först under tredje låten "In the sign of the horns" får man ljudbilden under kontroll. Dark Funerals trumstarka, mangeldrivna musik måste bokstavligen vara ett rent helvete för en ljudtekniker att hantera i live-sammanhang, och i det stora hela låter större delen av spelningen okej ljudmässigt. Det som tyvärr få ta mest stryk är gitarrljudet, som försvinner bakom trummor och Heljarmadr's infernaliska skrik. I slutet av dagen är det bandets melodiska sida som lider av detta, men givet att det är black metal som avnjutes är det å andra sidan ingen som någonsin hävdat att det ska vara skönt för örat att lyssna på.
Under "Atrum Regina" kommer däremot allt, till och med ljudet, till sin rätt. Melodiskt, vemodigt och vackert slår kvällens liveversion av låten studioinspelningen med hästlängder. Heljarmadr's röst och sceniska framtoning passar Dark Funeral. Hans högfrekventa skriksång ger en råhet och en känsla av själslig plåga som passar väldigt bra till bandets musik, hans avgrundsdjupa growl är svartare än döden och han fullständigt äger varenda låt. Han lyckas dessutom se riktigt obehaglig ut. Många fans sörjde när Dark Funerals nästintill legendariska sångare EmperorMagus Caligula lämnade bandet 2010, men Lord Ahriman och hans kamrater verkar ha hittat en värdig ersättare i Heljarmadr.
Låten "Godhate"dedikeras till "alla de idioter som sätter sin tilltro till nån låtsaskompis i himlen". De själsligt frälsta göra sig icke besvär, när Dark Funeral spelar är svärta och Satan de härskande krafterna. Det hindrar däremot inte ett yngre par framför mig att utbyta förstulna kyssar mitt under denna mörkrets mässa, vilket kan vara något av det märkligaste och mest ambivalenta jag upplevt på en konsert. Nya låten "Nail them to the cross" med sin blytunga refräng gör sig riktigt bra live, och de fans som hängt med sedan de tidiga åren får sitt lystmäte när gamla låtar som "Secret of the black arts", "The dawn no morerises", "Teachchildren to worship Satan" och "VobiscumSatanas" spelas. Reaktionen märks tydligt, det är många händer i luften. De bästa delarna av konserten är de tunga, dubbelpedal-drivna partierna. Gitarrerna kommer fram i ljudbilden, sången blandas med musikens tyngd och skapar mer djupgående känslor än de blastbeats som dränker bandets melodiska element. Avslutande "My funeral" är ett bra exempel på hur de tunga partierna får håret att resa sig på kroppen. Det är riktigt starkt, och ger mig ett facit på varför jag efter så många år ständigt återvänder till mina gamla black metal-skivor. Själens mörka natt behöver kännas ibland. Tack för det Lord Ahriman och Dark Funeral.
En eloge även till supportakten och Gällivarebandet Septic grave, som gjorde ett grymt framträdande med sin oldshool-döds från 90-talet. De är en huvudakt i egen rätt. Förhoppningsvis ses de snart på en norrbottnisk scen igen.