The hunger Games:
Catching fire
Betyg: PPPPP
De har överlevt. Katniss och Peeta har båda gått segrande ur hungerspelen, något som aldrig tidigare skett.
Tillsammans måste de fara på en segerturné genom alla 12 distrikten, något som inte ser ut att vara något problem innan presidenten Snow besöker henne. Han anar en uppkommande revolt i distrikten och vill försäkra sig om att Katniss inte gör något ”dumt”, det vill säga att hon inte lägger torrt gräs över gnistan hon tidigare skapat.
Turnén går väl inte riktigt som planerat, hon själv gör ingenting förhastat men befolkningen själv vill ha en förändring och fortsätter skapa en slags revolt.
Snow vill se henne död, men att döda henne helt utan anledning skulle bara elda på folket så inför de 75:e Hungerspelen ändrar de reglerna. Detta år ska två av de tidigare vinnarna, en man och en kvinna, tävla igen.
Katniss är den enda kvinnan från sitt distrikt som tidigare vunnit vilket gör att hon lottas fram att tävla. Deras mentor Haymitch blir den som ska tävla, men Peeta tar hans plats och de båda åker ännu en gång till spelen.
Väl framme upplevs ett gemensamt hat mot presidenten från alla deltagare och innan de går ut på arenan får de ett sista råd: ”Kom ihåg vem den verkliga fienden är.”
Denna film har fått mitt vokabulär att krympa, egentligen är allt jag vill, stoppa en svordom framför hur bra den var och säga åt alla att se den.
Tyvärr skulle det inte se så bra. Allt jag istället vill säga är att den verkligen lever upp till förväntningarna. Den första filmen kan jag tycka var platt jämfört med boken, det var allt för mycket detaljer som lämnades utanför.
En av de viktigaste sakerna var att Peeta är hopplöst förälskad i Katniss, det kom fram i boken men inte i filmen. I Catching Fire däremot har de bytt regissör, tack och lov, och han har verkligen utgått från boken.
Hela filmen är 2 timmar och 26 minuter av ren spänning och självklart har den en hemsk ”cliffhanger” på slutet vilket gör att du knappt kan bärga dig till att se fortsättningen.