Videon är inte längre tillgänglig
Kul-tur på torget
Premiär: Christinasalen fredag kväll.
Regi: Therese Lindberg.
Scenografi: Stefan Alenius.
Koreografi: Petra Granström.
Aktörer: Stefan Alenius, Agnetha Bryggman, Madeleine Johansson, Kenny Nylén, Sixten Renquist, Siw Öhman, Anders Thorell.
Orkester: Michaela Stridbeck, sång. Kenneth Bakkegård, gitarr. Johan Tegheim, trummor. Robert Sandberg, elbas. Gustav Afsahi, piano.
Dansare: Lina Börlin, Signe Öberg Natalie Boström Setic, Nathalie Johansson Blomberg.
Tid: Två och en halv timme med paus.
PUBLIK: Drygt 100.
Med ett ovanligt snyggt koreograferat inledningsnummer (där allt ljus först faller på den eminenta orkestern med sin vokalist, vilket de sannerligen förtjänar) startar 2016 års revygäng en två akter lång tur med Rådhustorget i cent- rum av scenbilden. Ett noggrant utfört scenbygge – platsen är sig lik med undantag av färgen på telefonkiosken, vilket senare får sin givna förklaring.
Det första jag lägger märke till i programmet är att så gott som allt material är lokalproducerat.
Bara det höjer mina förväntningar, för det gångna året har verkligen inte varit händelselöst och jag vet att revymakarna kan sin konst.
Snart märker jag att en hel del händelser nämns endast i förbifarten, vilket ibland kan vara nog så effektfullt. Annat utelämnas, vilket förstås går att ha synpunkter på.
”Kul-turen” är fyndig och väl sammanhållen och allt flyter fint även när någon kommer av sig. Utom möjligen med undantag av ”Alenius hörna”, nyhetsuppläsaren som annars brukar höra till mina favoriter.
Även i år handlar många av sketcherna om byggandet i centrala Piteå, men ur andra perspektiv än fjol- årets byggjobbare. Igenkänningsfaktorn om vad som varit heta lokala samtalsämnen är hög. Helhetsintrycket är puttrigt trivsamt hela vägen snarare än gapflabbigt.
Piterevyn har valt den snälla revyformen. De kängor som delas ut är roliga och intentionen i programförklaringen om att väcka tankar och funderingar hålls, men den satiriska spetsen får gärna dras något steg längre enligt mig.
Kombinationen av roliga alternativt glamorösa sång- och dansnummer, tillsammans med bondiga sketcher om lokala och allmängiltiga företeelser, har genom åren visat sig gå hem hos publiken. Så även i år. Om än konceptet alltid håller hög humorpoäng hos detta gäng, kan som sagt åtminstone några av numren få vara ännu tuffare vad mig anbelangar. Mot Piteå-Tidningen för att ta ett exempel – och andra lokala företeelser som Piteborna brukar ha synpunkter på. Fast den balansgången kan förstås vara svår.
I årets upplaga märks att revyn har ny regissör och den förnyelsen är positiv eftersom mycket också är sig likt.
Dansarna är som vanligt en tillgång, de går in för uppgiften med liv och lust. Om jag finge önska något mera dynamiskt i dansväg skulle det vara att de dansade till levande musik.
En orkester på plats som kan spela allt tycker jag är slöseri att ersätta med förinspelad musik, även om jag förstår det repetitionspraktiska i tänket.
Att alla tycks trivas med varandra på scenen och inte räds att improvisera är ingen överraskning i Piterevyer. För mig är årets överraskning att invandrarna äntligen gjort entré på allvar. Det har jag väntat på i många år. Piteå har många invånare med utländsk bakgrund, som sätter sin prägel på kommunen och förtjänar att uppmärksammas i en lokalrevy. Jag lovar att majoriteten av dem tål skämt!
I finalen sjunger allihop om att vi just sett en revycabaré. Ett väl valt ord för att sammanfatta en elegant genomförd föreställning.