Jon Henrik Fjällgren
Jon Henrik Fjällgren gjorde inga stora åthävor på scenen, i princip stod han rätt upp och ner, sjöng/jojkade och lät rockmusiken och sin själfulla röst stå för artisteriet. Det kombinerades med vad som krävs: Tonsäker sång, ett kompband med sting, samt arrangemang som tillför de vackert melodiösa låtarna något extra. Särskilt som de jojkas och sjungs på samiska, vilket i längden kan bli ett aber för dem som inte kan språket.
Musikerna har en något ovanlig sättning, men de levererade allt sväng som behövs och lite till, för att understryka innehållet i jojkarna. Jon Henrik Fjällgren berättade i mellansnacken rörande historier om hur varje jojk "kommit" till honom och trummisen såg till att föra dramaturgin framåt. Daniel Kreivi lät ömsom som en renhjord, ömsom som en trolltrumma och så vidare, utan att tappa rocktakterna. Han hade en central roll, som han förvaltade på ett sätt som överraskade mig positivt.
Bröderna Kreivi från Tornedalen ingår i ett annat band, The Hardships, men alla på scenen var samspelta. Rasmus Lindelöw är en pianist som rör sig i flera genrer och Jonas Bleckman har kallats den nya generationens cellist tack vare sin variationsrikedom och energi. Med tanke på styrkan i kompet och i Jon Henrik Fjällgrens röstresurser, var det ett par saker som förvånade mig med tanke på hur genomtänkta arrangemangen oftast var.
Varför inte använda Acusticums flygel istället för ett elektroniskt klaver, när de syntetiska ljudmattorna ändå är helt malplacerade? Då hade cellon dessutom kommit till sin rätt. När Jon Henrik Fjällgren satte sig vid keyboarden och spelade till en jojk om vinden som extranummer, gick det så långt att jag tyckte han förstörde den fina stämning som byggts upp, genom att överarbeta något som kunde ha varit vackert. Jag önskar att han jojkat a cappella istället, eller bara med cellon, men det är som om han inte litade på att det vore tillräckligt.
När Jon Henrik Fjällgren framförde en kärlekssång spelade han akustisk gitarr också. Han gjorde det så bra att han lätt platsar bland de exceptionella gitarrister som årets Pitefolk präglats av
En annan låt om kärlek och om styrka och saknad, handlar om hans indianska mamma som han nyligen fick veta mer om när han uppträdde i Colombia. En djup baston var grund, ett slags urljud som Jon Henrik Fjällgren framförde med lite sprucken röst. Antagligen berodde det på att han varit förkyld den gångna veckan, men det passade i sammanhanget.
Annars fastnade jag mest för jojken om hans lekfulla unghund, då alla på scenen fick utrymme för glada krumsprång på sina instrument. Jon Henrik Fjällgren jojkade i övrigt om både bra och dåliga minnen. Denna konsert, som var min första med honom, var sammanfattningsvis lite dålig men mest bra.