”The Lone Ranger” handlar alltså om John Reid och hans återkomst till sin hemort. Och där hemma finns hon alltså. Hans stora kärlek. Någonting jag tänker så mycket på. Den enda kärleken.
Däremot är det väl så. Att många träffar den de ska dela resten av sitt liv med i min ålder.
Och vet ni vad jag tänker då? ”Tänk så många människor, jag ännu inte har mött”.
Samtidigt är det just denna tanke som är obehaglig. Att vi nu för tiden inte nöjer oss och hela tiden väntar på någonting bättre. Någon bättre.
Allt detta beror väl egentligen bara på tillgångarna vi har till allt. Tillgången till världen. Tillgången till upptäckten.
Detta handlar givetvis inte bara om stora kärlekar utan nästan allt. Flytta utomlands några år. Utbilda om sig, med mera.Visst är det fantastiskt att vi har så många möjligheter men samtidigt tycker jag att vi måste lära oss att nöja oss. Inte stressa för mycket.
Och åttioåringar som är lika kära som för sextio år sedan är väl det finaste som finns. Eller hur?