Isadora Duncan, ofta kallad den moderna dansens moder, är en av den europeiska modernismens portalfigurer. Som revolutionär på dansens område tillhör hon gardet av kvinnor som kom att forma den kvinnliga identiteten såsom vi känner den. Politiskt aktiv, omåttligt populär som avantgardistisk dansare och koreograf, kvinnorättskämpe, kommunist, ateist – Isadora Duncan var inte rädd för att ta plats. När så Dansens dag intar Acusticum ger Dans i Nord därför plats för en hyllningsföreställning till denna ikoniska föregångare och pionjär inom modern dans.
.
Dansaren Lilly Zetterberg och pianisten Roland Pöntinen tar sig an några av Isadora Duncans tidigare verk (1904 - 1922). I en naken uppsättning i Black box återspeglas en hel del av Duncans estetiska ideal, nämligen sneglingen gentemot antikens Grekland. Såväl klädesmässigt som rörelsemässigt blev denna epok riktmärke för Duncans mission, nämligen att upphöja dansen till själslig frigörelse, en form av urkonst som kunde omfatta allt i sitt uttryck. Lilly Zetterberg gör ett fantastiskt jobb med att förmedla vad denna då avantgardistiska dans tog fasta vid: poserna, uppbrytning av (klassisk) form, personlighetens närvaro på scenen som skildring av ett mänskligt tillstånd. Glättighet, upprymdhet, sårbarhet, ilska, rädsla, oro – alla dessa saker vi ofta tar för självklara inslag i dansen som konstform – uppenbaras här i sin arkaiska vagga. Lilly Zetterberg tar också fasta på de små gesternas vikt i Duncans verk. Blicken, den nästan stillastående posen, en liten vridning med kroppen, med höften, med handen. Små gester som får fenomenal kraft, och som Duncan renodlade till konst. Ackompanjerad av Roland Pöntinens storstilade pianospel på flygeln, som med bravur behärskar såväl Chopin som Rachmaninov med flera, är det en föreställning att minnas, och förhoppningsvis, se igen.