Jag håller helt med honom och ser det som viktigt att han nu delat med sig av sina minnen från sina strövtåg i naturen, i en alltigenom intressant bok med tyngdpunkt på de nordiska skogarnas stora hönsfågel. En bok som jag läst med odelat nöje.
Att iakttagelserna är hämtade ute i fältet, med en stark doft av skog, är en styrka. Skogslivets omedelbarhet präglar boken.
I dessa tider när vi allt fler gläder oss åt den rörelse som uppstått, den att allt fler vi engageras i den fågelräkning som Sveriges Ornitologiska förening anordnar varje år för att få vetskap om småfåglarnas liv bör nog våra sinnen också även öppnas för de större fåglarnas situation.
Många upprörs över att se de små fåglarna våndas i hökens klor och har svårt att anamma att naturens lagar är visare inrättade än människans. Striden djuren emellan är nödvändig för att ett rikt och omväxlande djurliv skall kunna existera. Men när människan i allt större utsträckning – i profitens intresse – bidrar till att förhindra arters existens, bland annat genom att fördärva de riktiga tjäderskogarna, då bör ett varningens finger höjas.
.
Allt sedan min lärare i skolan, Torsten Strandell, grundlade mitt intresse för fåglar har jag följt med arternas förekomst i vår natur och fått uppleva hur många arter trängts undan av människan.
Jag gör samma konstaterande som Matsåke Bergström att människan ryckt bort en del länkar i den långa kedjan, som i fallet tjädern. Tjädern har allt mer börjat saknas. Att ge sig ut för att lyssna till tjäderspelet har mist något av sin gamla lockelse. Spelplatserna blir allt färre och fåglarna allt sällsyntare.
För många år sedan gjorde jag och en av PT-fotograferna ett försök att fånga de ståtliga tjädertupparna under spel. Vi befann oss i ett gömsle i trakterna av Stormyrberget. Vi ville verkligen stöta på den täckaste av våra hönsfåglar och ge läsarna en intressant inblick i fåglarnas liv. Allt fler hade börjat samlas kring spelplatsen i tidig morgontimma. Vi hörde hur tjädrarna brakande flög ur träden och ner till marken. Helt plötslig hörde vi, i närheten, hur ett skott avlossades. De fåglar som redan hunnit samlas i närheten av spelplatsen slog fullkomliga kullerbyttor och flög skyndsamt iväg. Någon hade skjutit en tjäder. Sedan blev allt tyst. Hela arrangemanget avbröts. Skytten fick vi tyvärr aldrig se någon skymt av.
Vi ville uppleva fågelspel endast beväpnade med kamera . Någon tog sig för att skjuta skarpt på de fåglar som samlades i den gamla skogen.
.
Matsåke Bergström har med kärlek närmat sig en av våra ståtliga och hemlighetsfullaste fåglar. Hans nedtecknade minnen är imponerande. Hans egna illustrationer inte heller att förglömma. Det ger intryck på läsaren. Tyvärr tvingas såväl han som jag konstatera att det numera får räknas som allt svårare att få uppleva det dova åskundrandet mellan stammarna och se en skymt av stora, svarta och gråspräckliga vingar.
Tjäderspelet framkallar onekligen en sällsam stämning. Får vi med det nutida skogsbruket, om ett antal år, möjlighet att lyssna till knäppningen, sisningen och klunken?