För två år sedan blev den gamla 80-tals serien till långfilm. Då skickades två misslyckade poliser, Schmidt och Jenko, till det lokala gymnasiet för att gå “undercover” och stoppa narkotikaspridningen på skolan.
Den nya historien har ett liknande fall men denna gång ska den udda duon till universitetet.
Den nya drogen som de ska spana efter heter ”Whyphy” och uttalas Wifi, detta i sin tur är något som gör dem förvirrade mer än en gång.
De hittar snabbt en som de misstänker för att vara langare, rugbyspelaren Zook. Tillsammans börjar de spionera, men det hela slutar med att Jenko och Zook klickar ordentligt, Schmidt hamnar istället på en poesikväll där han träffar en tjej som han faller för ögonblickligen.
Vad han inte vet är att hon kan ha en anknytning till honom som kommer bli pinsam om den kommer fram.
Zook fixar senare så att Jenko får pröva för rugbylaget och han får en plats.
Mitt i kärlekstrubblet och rugbyspelandet glöms inte bara narkotikaspaningen bort utan Jenko och Schmitd börjar också glömma bort varandra. Gräl efter gräl blir sprickan mellan dem större och historien handlar inte bara om de kommer att få fast de skyldiga till narkotikaspridningen utan även om de gamla vännerna kommer kunna återuppbygga sin relation.
Jag skrattade och sen skrattade jag och efter det skrattade jag lite till, men det var jag inte ensam om att göra.
Alla som köpt biobiljetter till filmen, likväl dem som smitit in utan, satt och skrattade. Ni vet då man brukar prata om bra personkemi mellan två skådespelare? Channing Tatum (Jenko) och Jonah Hill (Schmidt) agerar som om de vore bröder.
Vad jag tyckte var något av det roligaste i filmen var hur de gjorde narr av Hollywoods vana att göra uppföljare på uppföljare till ”samma” historia. Så mitt tips, sitt kvar när eftertexterna kommer.