En samtida väderleksrapport, ett virtuost de luxe-nummer som visar upp cellons alla möjligheter och avslutningsvis en symfoni med både snärt och skönhet. Onsdagskvällens välbesökta turnépremiär med Norrbottens kammarorkester blev en succé i så väl kvalitet som kvantitet.Kort sagt, det är fint programsatt – lättsamt var ordet – när kammarorkestern och deras gäster möter en entusiastisk och ganska stor publik.
.
Kvällen börjar med en samtida tonsättare. Andrea Tarrodis ”Zephyros” (för vilken hon vann Uppsala tonsättartävling) har sin grund i Dan Anderssons ”Sång till västanvinden”. Den bjuder på föreställande tonkonst med många långa toner och en del finstilta detaljer (från timpani till de avslutande flöjtfigurer som för tankarna till ett positiv) i ett blåsväders uppgång och fall. Ett stycke som är lätt att leva sig in i och som i sitt vilsamma väsen blir en fin kontrast till resten av kvällen.
.
”En paradroll för en cellist”. Så beskriver dirigenten Okko Kamu (världsmeriterad finländare på återbesök hos Norrbottens kammarorkester) Tjajkovskijs Rokoko-variationer.
Unga norska cellisten Amalie Stalheim – vars samarbete med kammarorkestern under den här turnén är en del av Kungliga musikaliska akademiens solistpris som hon vann i fjol – äger rummet och det riktigt sprakar om henne. En grym solist som i musikaliska uttryck och fysisk närvaro samtidigt signalerar någonting varmt och genuint. Med snyggt vibrato och bra attack ger hon sig på ett musikstycke som är rena reklambroschyren för hennes instrument. Här finns bländande vackra promenadpartier och avslutningar som är närmast genomskinliga i sina tunna höga tonval, men också häpnadsväckande hetsiga stunder i uppskruvat tempo. På flera ställen flirtar solisten och orkestern med varandra i lekfulla kommentarer. Cellon blir ett slags försångare och det är läckert, läckert.
Variationer har alltid, rätt eller fel, klingat som skisser i mina öron, som någonting sekundärt, men det här känns komplett. Det är underhållande skrivet och väldigt lustfyllt till sitt framförande.
I kväll ges ny chans att uppleva det här finfina samarbetet i Kulturens hus i Luleå.
.
Avslutningsvis Mendelssohns första symfoni, som är något av en dold pärla som sällan hamnar i konsertprogrammen.
Där den måhända inte bjuder på några melodimässiga ytterligheter är den alltjämt ett fint bygge, från minimalistiskt knäppta partier till en dundrande avslutning där väl begreppet fanfar aldrig känts mer rätt. Alltihop mycket spänstigt framfört av Norrbottens kammarorkester på riktigt gott spelhumör. Jag får för mig att de stortrivs under den här ledningen.
.
Ett gediget program, vasst musikantskap och en tämligen stor publik som lever sig in från konsertintro-intervjun med Okko Kamu till slutapplåd. Det känns kaxigt att vi befinner oss i lilla Piteå.