Jag ska ärligt säga att mina förväntingar inte var skyhöga när Molly Sandén annonserades som bokning till Kitteltältet på Piteå Dansar och Ler. Det har inte något som helst att göra med hennes artistskap, utan snarare att jag inte riktigt varit så orienterad i det innan. Livets mest minnesvärda stunder visar sig ofta i omkullvälta föreställningar och ni må tro att Molly Sandén levererade just det. Det här är en av de bästa konsertupplevelserna jag varit med om.
För det första har Kittel fått helt ny kostym i Sandéns regi. Ledskärmar, ljusshow, liveband och pyro hör inte direkt till vanligheterna i detta stundtals gudsförgätna öltält. Det är svårt att undvika superlativ för att beskriva hennes scennärvaro, energin får mig att undra om det jag tidigare trott har varit artisteri ens har varit det. Det har mycket med publiken att göra – den som befinner sig framför scenen på torsdagskvällen är helt sjuk och den är det för att Molly Sandén har slukat den hel. Allsången överröstar högtalarna, överröstar nästan Mollys sång. Redan efter de tre första låtarna dånar det: "Molly! Molly! Molly". Det är till och med så att man nästan tror henne när hon säger att det är den bästa publiken. Hon skrattar och skakar på huvudet ibland, det är som att det inte är sant. Är det sant?
Med sig har hon en setlist som innehåller pop i sin allra renaste form. "Molly Sandén? Det blir väl ingen fest?" sa någon inför spelningen (det kanske var jag). Men livebandet lyfter låtar som i inspelat format i stort sett är ballader, till att bli pampiga explosioner av känsla och djup.
Hela "Luften e fri" sjunger hon mitt i publikhavet. För luften är, ju, fri. När hon återvänder till scenen är det till de inledande tonerna av "Rosa himmel", covern på Jonathan Johanssons låt som blev soundtrack till TV-serien "Störst av allt". Nu kommer allsången igång på riktigt och efter det här slutar den liksom aldrig. Den fortsätter in i "Kär i din kärlek", en svensk översättning på Ed Sheerans "Shape of you", och konsertens enda snedsteg. Det är inte för att den görs dåligt – tvärt om gör den sig bättre med liveband och framför allt elgitarren – utan för att den är ett haveri till låt. Jag bryr mig inte nämnvärt över det.
Extranummer blir "Sand" och "Större". Allsången når sitt crescendo, varenda en i publiken tycks kunna varenda ord och jag står mållös. Jag tror jag har gåshud, tills jag inser att jag typ haft det hela tiden.