Kvar är Kent och Maggio, som båda turnerar i höst; varav en av dem gör sin sista turné. Jag har lyssnat på varje album och sammanfattar min musikaliska upplevelse av respektive album. God läsning!
Ett album med berörande texter
Kent
Då som nu för alltid
RCA/Sony
Singeln ”Egoist” avslöjade ett synthrock-sound som medvetet har utvecklats av bandet på deras senaste skivor. Med ett mjukt sound och personliga texter av Jocke Berg lämnar musiken lyssnaren berörd. Eller är det på grund av att det är gruppens sista skivsläpp? Det må inte vara så indie med Kentfest, Kentipedia och Kent-marsch, men jag måste väl hitta någonting dåligt med Kent.
Tar tillbaka det gamla
Lars Winnerbäck
Granit och morän
Universal
Singelsläppet av Granit och morän lämnade mig positivt överraskad. Lars hade tagit tillbaka sitt tidigare akustiska sound och kombinerat det med ”Motorcycle emptiness”-gitarrerna. Texterna på albumet berör mig inte lika mycket som Hosianna-texterna, men jag gillar soundet.
Albumet följdes upp av en alldeles för försiktig festivalturné. När jag såg honom på stadsfesten förväntade jag mig någonting storslaget och euforiskt, men jag fick gå hem något hungrig.
Oberäknelig Maggio överraskar
Veronica Maggio
Den första är alltid gratis
Universal
Veronica Maggio har under sin karriär hunnit byta stil ett antal gånger, och jag måste erkänna att jag inför albumsläppet var oerhört orolig. Vad kommer hon att hitta på den här gången? Kommer det låta bra eller blir det en besvikelse?
Trots mitt tvivel på Veronica så lyckades hon överträffa sig själv med det här albumet. Dessutom står Salem Al Fakir som låtskrivare på flertalet låtar, en förklaring till den höga kvalitén. Före detta jazzsångerskan lyckas väl med det här albumet – och gör dessutom en utsåld spelning på Stockholms stadion. Bra jobbat Veronica.
Håkan Hellström, gammal och fri?
Håkan Hellström
Du gamla, du fria
Woah Dad!
Trots det till synes politiska albumomslaget (och titelnamnet också) är albumet inte speciellt politiskt, då texterna mer liknar hans föregående album. Det är utan tvekan det mest yviga och lummigaste album av Hellström, hittills.
Det märks väl att Herr Helltröm med team har brutit sig ur och publicerar under ett eget bolag, då många låtar inte passar in i den kommersiella sfären. Som troget fan av Håkan Hellström och producenten Björn Olsson så gillar jag det här albumet också; trots en usel intervju på Skavlan.