Att det är ett hål i Piteås nöjesliv som fylldes på torsdagskvällen är jag nog långt ifrån ensam om att tycka. Åtminstone om man ska lita på Torsdagsklubbens premiär på Kalles. Det är stissigt. På gång. Den oinvigde hade undrat vad fan det egentligen är som pågår här. Den invigde visste förstås att det var Johan Airijoki som var på väg att hända.
Johan Airijokis senaste album, Blyga violer, släpptes förra året och har hyllats sedan dess. Nu är han ute på turné med Malmfältens Rockklubb, en kvartett som i Piteå får förstärkning av gitarristen Leo Holmberg. Det är ett trumfkort som ska visa sig få utdelning - ingen får det att se lika lätt ut att spela musik som Holmberg.
"Man ska inte skämmas för att spela rock, men det är lätt hänt här uppe i Norrland med våra shariajantelagar", säger Airijoki innan Gangsterkung. Men han kan vara lugn.
I studioversionerna ligger elgitarren som en varm filt under varje spår. Det, trummor och bas. Det är bluesigt, americanapräglat. Live levlas varje låt upp flera snäpp. Saxofonen är oumbärlig. De stegras i taktiska uppbyggnader, det är så extremt tight och publiken behöver aldrig frias till, de är med från start till mål. Allra mest märks det i April. Det finns ingenting avskalat, ingenting avlägset med vad Malmfältens Rockklubb gör med April i liveformat, det är högt tempo, det är poppigt och själv växer mitt leende för varje trumslag.
Högtempo varvas med det lugna och melankoliska. Mitt emellan finns Krossen, låten om hemorten som sakta försvinner. En grop som äter upp staden inifrån, som Airijoki själv beskriver det. Om att "underminera sitt eget hem för att ha mat att ställa på bordet", säger han och syftar på hur han själv jobbat inom gruvnäringen. När han inte spelar musik jobbar han som malmkvarnsreparatör. Hans texter tar lyssnaren till Malmfälten, till Nattskift i finska Lappland, till Bruce på pappas kasettband, bottenfrusna lågfjäll. Från en röst som vet vad den sjunger om. Jag kan inte beskriva det bättre än att det känns som att musiken följer rösten. Han kan sjunga vad han vill, musiken kommer följa. Rösten bär allt allvar, all komik, allt vemod, all glädje.
Bäst är Allt kommer att bli bra. Upptrappningen är så långsam att när crescendot väl kommer står vi handfallna medan hårstråna reser sig. Och om publiken inte redan hade stått, hade de gjort det nu.